Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Vit sommar. Resenvoell av Gunnar Hede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
3
Resenovell av GUNNAR HEDE:
Qat sommar
Sommarsolens gula ljus föll över
de vita vidderna och kastades
tillbaka i en bländande klarhet, som
tvingade Sigurd Berg att bara se
rakt fram under sitt strövande
uppför sluttningen mot Finsenuts topp.
Vinden svepte i långa ilar ned
från Hardanger jökeln, fram över
det lilla Finsevand och nådde
honom på hans uppåtväg. Den var
kall, och han drog rocken tätare
om sig, när ban kände den komma
med bud från den eviga snöns rike.
Runt om honom var det full vår.
Det strömmade och droppade och
silade, luften var fylld med alla
vårens ljud, och solen hade redan
lockat fram några små gula och
blå blombarn ur den brungrå
marken. Här och där lågo större
snöflak kvar, men de hade den
smutsgrå färg, som är ett säkert tecken
på att vårtön snart skall segra över
dem.
Sigurd Berg hade glömt den
kalla snövinden och lät
vårstämningen fånga sig. Alla jublande ljud
runt om honom tvingade honom
med, och snart gick han och
gnolade en vårmelodi. Men så vände han
sig om, och då flydde våren och
vårens glädje.
Det var bara den sluttning mot
söder, vilken han strävade uppför,
som solen hade någon makt över.
Rakt framför sig hade han
Hardan-gerjökeln och på sidorna en del
fjälltoppar, som han inte visste
namnet på. Och allt var vitt och
snö. Den lilla sjön Finsevand vid
Hardanger jökelns fot var ännu
is-belagd, fastän det var i slutet av
juni, och drivorna lågo meterhöga
mot snöskydden nere vid stationen.
Han var i den vita sommarens
land, han glömde det nyss för
några minuter, men nu visste han det
igen, där han stod och njöt dess
praktfulla skönhet.
Solen sände riktiga floder av
ljus ned över det ändlösa snöhavet
och gav det en tindrande klar
vithet, som inte kan målas med ord.
Där någon snöklädd topp skymde,
låg skuggan blåsvart och hotande,
och allt som solen sjönk, vann den
över det vita ljuset.
Denna solglänsande vithet,
bruten blott av några skarpa
slagskuggor, hade det oändligas maje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
