Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Ivan Varlamoffs försvinnande, av H. Trolle-Steenstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1)0
HALLS BERÄTTELSER
slagit in sedan han lämnat
vargarna. För ett ögonblick stodo
Wai-liimo och hans män i stum
beundran för Ivans makalösa bedrift.
Så skyndade de vidare.
Långt ute på isen
sammanträffade de med militärpatrullen.
— Ha ni funnit något? frågade
Sturgoff, som hade följt med av
intresse för sin duktige korpral.
Wainimo skakade på huvudet.
-— Yi ha funnit knotorna av
fjorton vargar, men från den platsen
visade det sig vara omöjligt följa
Ivans spår.
översten strök sig genom
skäg-get.
— Vilket stordåd! mumlade
han. Fjorton vargar . . . och
alldeles ensam! Han kommer att
slippa straff för att han ej
återvänt i tid.
En av soldaterna uttalade en
förmodan om att Ivan råkat gå ner
i en vak.
— Omöjligt, förklarade
Sturgoff. Sjön är nästan bottenfrusen,
och det finns inte en spricka så
långt ögat kan skönja.
Han satte sin fältkikare för
ögonen och lät blicken fara över den
stora isvidden.
— Kanske han har frusit ihjäl,
menade en annan av männen. Jag
såg på termometern i morse, och
den visade 38 grader kallt.
Denna anmärkning gjorde att
manskapet spred sig över isen för
att söka efter spår efter den
försvunne korpralen. I det starka
solskenet och den fullkomligt
genomskinliga luften kunde man
urskilja även det minsta föremål på
långt avstånd.
Wainimo gick lite före de andra.
Sturgoff följde honom i kikaren
och såg honom närma sig en
väldig snödriva, som blåsten liade
tornat upp. Plötsligt böjde han
sig ned för att taga upp något. Då
han kom tillbaka till de andra,
hade han en sabel med sig.
— Det är Ivans sabel, överste,
eller liur? frågade han oroligt.
Sturgoff såg flyktigt på vapnet
och förklarade, att det var en
armésabel.
— Men var är Ivan själv?
frågade han. Han kan väl inte vara
spårlöst försvunnen, och det är
otänkbart, att han kastat ifrån sig
sitt enda vapen.
Wainimo började undersöka sin
väns sabel mera ingående.
— Jag tror jag har
förklaringen, överste, sade han
eftertänksamt. Min vän har blivit uppäten
av de utsvultna djuren,
bokstavligen slukad med hull och hår. Ben,
hår, uniform och stövlar — allt!
Vi ska inte en gång finna en enda
droppe blod, ty bestarna ha
slickat isen så ren som en tallrik.
Läderskidan här har emellertid varit
för seg för dem, eller kanske ha
de varit mätta — märken av deras
tänder synas på sabelfästet.
Han räckte sabeln till Sturgoff.
Översten stod försänkt i tankar
och skakade på huvudet, som om
han funderade på ett olösligt
problem. Slutligen räckte han
sabeln åter till Wainimo.
—■ Men det är ju omöjligt, det ni
säger! ropade han. Skulle Ivan
efter att ha dödat fjorton vargar
överlämna sig till en ny flock
bestar utan att bita ifrån sig? Och
om han fallit under strid, skulle
han inte givit sig tid att sticka sa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
