Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Uret, av Poul Levin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1)0
64 HALLS BERÄTTELSER
inte någon liustru — det hade bara
fattats det!
Flott skulle det vara. Många
rätter mat skulle det bli. Stuart skulle
få vara uppe och hälsa på gamle
Fob, det var ju egentligen han som
var upphovet till alltsammans.
Barnsköterskan kunde lägga
honom till sängs, när middagen
serverades. Ty middagen skulle
draga långt ut på tiden — det skulle
bli glatt humör, stämning, man
skulle tala om forna dagar!
John kom hem en timme tidigare
från kontoret än han brukade. Han
gick och ordnade med placeringen
vid bordet. Naturligtvis skulle
hans fru föra Fob till bordet, själv
skulle han ha Lars på sin vänstra
sida.
Stuart hade fått taga på sig sina
bästa kläder. Nu stod han vid
dörren redan en halv timme innan
gästerna väntades. Han var ohyggligt
intresserad av att få se den gamle
man, om vilken det hade talats så
mycket, och som hade känt hans far
då han var en liten pojk -— han
måste sålunda vara rysligt gammal.
Stuart föreställde sig honom som en
tomtegubbe med ett långt, vitt
skägg.
Kamraterna och deras fruar
kommo först. John stökade undan
presentationen, han kände inte
damerna och damerna kände icke
varandra. Stuart måste fram och hälsa,
men så snart han gjort det, sprang
han tillbaka till sin plats vid
dörren. John gick omkring och
dunkade herrarna i ryggen. Lars
kallade honom Johan, fru Michels gav
honom ett ögonkast, de andra logo.
John blev röd i ansiktet. Doktorn
hade blivit lång och mager och
hade ett nervöst drag kring ögonen,
han var specialist i nervsjukdomar
och hade en mycket stor praktik.
Han sade nästan genast, att han
tyvärr måste gå redan klockan halv
elva, han hade en patient, som han
själv måste ge en insprutning.
Grosshandlaren var tjock och
rödbrusig, pratade högljutt och hade
händerna i byxfickorna, han
språ-kade med frun på engelska, dåligt,
men det var i alla fall ett försök.
Lars, som var liten till växten och
klädd i en alltför rymlig frack —
de andra herrarna hade smoking —•
hängde sig fast vid John och
förklarade oupphörligt: Det var
hyggligt av dig att säga till mig, Johan
. . . John menar jag, förlåt.
Damerna sågo sig omkring i rummet,
som alltigenom var möblerat i
engelsk stil. Fruns toalett var också
engelsk. Enkel men flott och
dyrbar.
John gjorde sitt bästa. Tänk
att ingen av de andra hade
sprungit på gamle Fob! Där skulle han
komma från England och säga det
förlösande ordet. Gamle Fob! —
icke sant? Han är sig alldeles lik.
Står och förhör en, som när man
var skolpojk en gång i tiden.
Kommer ni ihåg . . . det var du, Lars,
som tog honom tillfånga, då vi
lekte indianer och vita. Ja, sade
Lars och skrattade, jag högg
honom, det nötet!
Nu ringde det på dörrklockan.
Då Foberg kommit in, stannade
han och gjorde en avvärjande gest
med händerna:
— Här är ju främmande . . .
-— Bara gamla skolpojkar, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
