Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
Hon kunde stå
och se långt
över moarna..
nad regnade ned över mamsell
Rika.
Varför älskade hon då det
gamla, förfallna rucklet? Åh, hon
hade i sitt fattiga liv bara ett
ungdomsminne som hon satte
värde på, och om detta minne
hade hon språkat så mycket
med sig själv, att varje bräda
i väggen kände hennes
historia, därför var kåken hennes
trofaste vän, från vilken hon
aldrig skulle kunna skiljas.
Hon hade också en blåmålad
kista därinne, den innehöll reliker
från hennes ungdom, och relikerna
var en skrud som hon burit i en
längst försvunnen tid, då hon
älskade och trodde sig vara älskad
igen . . .
Mamsell Rika levde så förtroligt
samman med dessa sina vänner, och
så länge detta umgänge hölls vid
liv av de envisa ungdomsminnena,
kände hon sig aldrig fattig —
åtminstone inte så fattig, att hon
behövde fraktas runt på gårdarna som
ett rotehjon.
Det var bara ett enda litet
fönsterglas på stugan, och det satt på
väggen mot norr. Det var så
gammalt, att det var gröngult av ålder,
men om kvällen, då solen sken in
genom glaset, tog den med sig alla
de vackra färgerna på rutan och
stannade länge över den blåmålade
kistan som innehöll relikerna från
hennes ungdom.
Mamsell Rika var
nämndemansdotter. Hon var så ful, att ingen
människa kunde inbilla sig att hon
haft en ungdomssaga så vacker, att
den förtjänade komma i tryck.
Men det hade hon, fast det var
längesedan den upplevdes. Den
var också så kortvarig, att den blev
fullskriven på en enda
midsommarnatt . . . Det var därborta på
herrgårdsgärdet för fyrtio år sedan, då
hon ännu var ung och kunde vara
med om midsommarleken kring
majstången. Hon bar en storrutig
krinolinkjol och hade vit
spetskrage om halsen. Herrgårds-Änders
gick henne närmast i långdansen
och sjöng. Han talade inte
mycket till henne, men de ord han
sade hade fått rötter i hennes
hjärta .. . Klövervallarna stodo i
blomst ända bort till den gamla
allén. Dikesrenarna skälvde av blå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
