Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
HALLS BERÄTTELSER
de vikar. Solrosorna i trädgården
somna inte, fastän det skymmer . . .
Herrgårds-Änders har haft
bråttom i dag, men nu stoppar han
lugnt sin pipa och öppnar fönstret
för att få luft samt för att se efter
om aplarna i trädgården komma att
giva en riklig skörd.
Då tränger i detsamma låten från
en fiol genom fönstret, en
ve-modsfylld gammal låt från fars och
farfars dagar. Det är bygdens eget
folk som trår långdansen kring
majstången borta på
herrgårdsgärdet som för fyrtio år sedan . . .
— Åh, låt mig få se dem ännu
en gång, ber mamsell Rika med
bristande stämma.
Då går det ljus upp för
herrgårds-Änders. Han förstår nu, vad han
längesedan bort förstå, rikedomen
av en fattig1 kvinnas kärlek som
inte rost eller mal fördärvar, och det
första ord om förlåtelse far över
hans läppar. Långsamt och varligt
lyfter han henne upp mot
fönsterkarmen, där anade världar av det
förgångna och tillkommande mötas.
Anders ser, hur hon hänryckt
stirrar bort över den jord som snart
skall skymmas för henne . . . hon
hugger tag i fönsterkarmen för att
hålla sig kvar vid denna jord, och
det greppet blir en obehaglig
påminnelse från Ödemo stuga.
— Är jorden dig kär, Rika . . .
jorden med alla de svikna
förhoppningarna? Ser du inte, hur himlen
glöder och aftonrodnaden skälver
över blanka vatten . . . Vi äro
bägge gamla vordna, och även denna
jord skall en gång förgå, hur kär
den än varit för oss alla. Blott
himlen är evig ... nu är du den förste
av oss som går till det eviga livet,
men vi skiljas blott för att mötas
bortom aftonrodnaden. Ännu är jag
inte som jag borde vara, ty jag kan
inte få frid, förrän jag får din
förlåtelse, Rika!
Han skulle just se på henne,
men då var det som hade en
harpoton klungit i natten, ty en rik själ
hade lösgjort sig från sina band.
Då bryter någonting som liknar
en snyftning genom
herrgårds-Änders. Han lägger den gamla
tillbaka på sitt läger och stryker
henne varsamt över de knotiga
händerna.
Mot fönstret tränger en svag
blomsterdoft som väcker
försommarminnen och minnen av det
förflutna. Det är den sista, dävna
doften ifrån de sent avblommade
syrenerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
