Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
HALLS BERÄTTELSER
och. funderade på hur jag skulle
kunna locka fram på Ditt ansikte
ett sådant leende, som jag tänker
mig nu lyser upp det.
Mamma, kära mamma, vad livet
ändå är rikt, trots skenbar
fattigdom. Ja, jag är till och med böjd
att påstå, att den yttre rikedomen,
lyxen och framgången, snarare är
ägnad att dölja än framhäva livets
innersta rikedom. Jag fattar nu,
vad jag för helt kort tid tillbaka
skulle ansett vara omöjligt, att en
människa måste ha upplevat
lidandet för att kunna taga emot den
lycka, som utkristalliserar sig
därur.
Från hemmets lugn drev mig min
inre oro och lyckolängtan ut i den
stormiga världen. Jag var för
oerfaren då för att förstå, hur
vanmäktig en människa i själva verket
är i kampen mot det som på grund
av en högre lag är hennes
bestämmelse. Jag hade hört sägas, att
varje människa själv formar sitt
öde, att "var och en är sin egen
lyckas smed", och sant är ju, att vi
kunna förvanska eller förädla
råmaterialet, men innerst inne, så tror
jag likväl, bära vi på ett andligt
grundämne, som under alla yttre
omskiftningar behåller sin egenart.
När jag gick därhemma lyssnande
till tonerna från skogens
strängaspel, så var det ett som alltid
dominerade i mina drömmar: Hoppet
att en gång få uppleva en kärlek,
på vars altar jag kunde få nedlägga
mig själv som gåva. Jag har sett
så mycket nu, att jag tror mig
veta, att det icke hör till det vanliga
att en ung flicka längtar att få
offra sig själv. Snarare är det väl så
att de bruka drömma om en fram-
tid, skyddad för alla offer. Men
det var väl vad jag nyss nämnde:
det inre grundämnet, som alstrade
offertanken i mina drömmar.
Lilla mor ... nu har jag mött
kärleken, men i mycket underlig
form. Jag har mött den i
medlidandets form, och, kan du tro, att
jag ännu ej sett föremålet för miu
kärlek! Men en god människa har
berättat mig, vad hon känner av
hans historia och resten har jag
utläst av hans musik ... åh en sådan
musik! Den ropar och söker, den
klagar och smeker; ty det är icke
fiolen, utan en på samma gång
lycklig och olycklig människa, som
talar genom den . . .
Mor . . . det är Du, som skall
säga mig, om det är blodets röst,
som orsakar denna mäktiga, min
själs dragning till en lidande
konstnär, som jag ännu ej sett och som
jag vill vänta med att uppsöka, tills
Du svarat på detta brev.
En gång, mor, såg jag Ditt
ansikte tårat, nedböjt över ett gulnat
brev, som Du vid mitt inträde lade
undan. Jag var då ett helt litet
barn, men den synen brände sig in
i min själ, och jag tror, att det är
från den stunden min kärleks
offerdröm levat i mitt medvetande.
Lilla mor! Den som jag talar
om, vars musik jag ibland hör men
som jag inte sett, är en
tjugutvå-årig italiensk yngling vid namn
Vinzetti. Emanuel är hans
dopnamn. Han är sjuk, dödsdömd, om
han inte får komma till landet för
att sköta sig. Och hans fader
anförtrodde honom på sin dödsbädd,
att han här i Sverige ägde en
dotter, som han aldrig sett. Denna sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
