Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
Därav kom det sig, att hon själv
måste förtjäna sitt levebröd. Fru
och fröken Sivertsen, som hade
stadens enda broderiaffär, erbjödo
henne plats hos dem som brodös.
Hon skulle endast brodera och
arbeta för affärens räkning och fick
härför mat och husrum samt
en obetydlig lön. De drogo nytta
av henne, ty de voro icke av det
slags folk, som gav bort ett äpple
utan att få ett päron i stället.
Marie, som var alldeles ensam utan
släkt och vänner, måste ju vara
glad över att hon hade en plats där
hon kunde vara, och stilla och
tåligt satt hon också dag ut och dag
in över sitt arbete, utan att ge akt
på hur det sved i de vackra, grå
ögonen. Det föll henne aldrig in
att beklaga sig — hon var en liten
gudahängiven själ med den
hjärtats verkliga anspråkslöshet som
blott riktigt goda människor äga.
Hon kom aldrig på den idén att
göra några jämförelser med sina
väninnor från skoltiden, lika litet som
hon förundrade sig över att de så
småningom glömde bort henne och
blott nöjde sig med att bedja
henne "snart titta in", när de mötte
henne på hennes ensamma
söndagspromenad, en inbjudan som de
menade lika litet med som hon
ämnade efterkomma.
Det var emellertid en som icke
hade glömt Marie, och det var
köpman Jespersens son Christian.
Han hade varit hennes beundrare
under skoltiden, då hon som
väninna till hans äldsta syster Sofie
dagligen brukade vistas i hans
hem. Han vände sig alltid om två
gånger, när han gick förbi
Sivert-sens butik, för att få en skymt av
Marie, och stod hon vid fönstret,
hade hon alltid tid att sända
honom en hälsning och ett leende —
hon som eljest kunde sitta halva
dagarna utan att lyfta blicken från
arbetet. Hemma hos Christians
hette det, att han "svärmade" för
Marie, men fru Jespersen, som var
en ganska myndig härskarinna i
sitt hus, var av den meningen, att
det icke var ett tillräckligt gott
parti för Christian, som
naturligtvis om några år skulle ingå som
kompanjon i faderns stora affär och
då givetvis kunde få vem som helst
av stadens välsituerade, unga
damer. Därför motsatte hon sig
också, att Christian skulle ha sällskap
med Marie på Klubbens fest. Hon
brydde sig inte om att sonen blev
hemma — hon ville icke se Marie
Lassen som svärdotter och därmed
basta! Det fick gärna pratas hur
mycket som helst om sonens
svärmeri — hon var van att bliva
åtlydd, och hon trodde inte, att
någon skulle våga sätta sig emot
hennes vilja.
Och ryktet gick! Man talade
icke endast om svärmeri — nej,
man sade rent ut, att Cristian och
Marie voro förlovade. Än hade
man mött dem tillsammans på
vägen längs fjorden, än hade man
sett dem tala med varandra på
kyrkogården vid Maries föräldrars
gravar — och vad kunde det
betyda annat än en hemlig förlovning?
En eftermiddag satt fru
Jespersen med sina båda döttrar vid
fönstret i det stora vardagsrummet
som vette ut mot torget,
sysselsatta med sina handarbeten.
—• Mamma, utropade Sofie, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
