Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. Juli 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULI MÅNAD
2.7
Sonen faller undan för blicken
från modern, han blir vek och
andas tungt, men stirrar envist ned i
golvet. Det är som om han inte
vill se på den gamla, som om han
ej hade kraft att möta hennes
frågande, varma blick. Med nedböjt
huvud besvarar han så hennes
fråga:
— Ja, mor, Niles hette han. Vi
talade om honom i förra veckan
senast, då jag berättade för dig, att
jag mött Per kolare i Nordfjället.
Niles var ju också kolare . . . han
tyckte det var så härligt och fritt i
de stora skogarna. Han var ju en
son av ödeviddernas land, mor.
Men han gick en kväll ned till
Aase, byn på andra sidan
Nordfjället. Det drog ihop till
oväder ... på natten bröt snöstormen
ut. Han kom aldrig fram ... Den
stora skogen slöt honom i sin famn,
mor, och ödeviddernas land lämnar
inga spår kvar efter sina
vandrande, vilsegångna söner . . . han var
borta . . .
— Tror du han är död, tror du
det, Torsten? frågar kvinnan
ivrigt, men i en ton som väntar hon
nästan en motsägelse.
— Ja, mor, det är han säkert,
alldeles säkert, och . . . Och det är
ju bäst så, nu slipper han frysa och
fara illa mer, säger sonen och ger
den gamla en uppmuntrande,
tröstande blick.
Kvinnan nickar som svar, under
det hon säger till sig själv: — Ja,
han är död, han slipper frysa mer,
han ligger väl i något kärr där
uppe, men . . . Men han känner inte
kylan längre, han har det nog
varmt... ty han är ju ej mera till.
Så makar hon ihop bränderna på
härden för att få elden att brinna
ut och försjunker på nytt i tankar.
Tystnaden ruvar och trycker,
stormen har nu nästan helt bedarrat,
blott då och då och med allt
större mellanrum visar vindguden att
han lever. Då knakar det till ett
tag i stugans timmerväggar,
tjuter och viner. Men ljudet dör
snart bort . . . och hörs sedan
endast som ett avlägset brus. Sonen
sitter som förut, kastar någon
gång en snabb blick på modern,
men ser mest ned i golvet,
väntande, avvaktande.
— Ja, och så din far, Torsten,
Joe, som stupade på sin post . . .
Men han räddade allt väskan i alla
fall, det gjorde han. Du fyllde ditt
femte år då, det gjorde du, och nu
är du . . . låt mig se ... nu är du
trettiofem — är det inte så?
frågar modern.
— Jo, mor, du har rätt, svarar
sonen endast.
— De äro borta, döda,
försvunna .. . ingen vet vart . . . alla
ha gått sin väg in i det okända.
Det är endast du kvar nu,
Torsten . . . Den gamla kvinnan
vänder sig tvärt om, fångar i en blick
sonens ögon, ser honom rätt in i
ansiktet och fortsätter:
— Du är, du är den siste av dem
alla, Torsten, den siste sonen, om
du går bort, blir jag ensam kvar.
Rösten darrar i ångest.
Nu faller den kärvhet och de
band av självbehärskning bort,
som ödeviddernas land och dess
hårda, stränga natur lägger på
sina söner och döttrar. Sonens blick
tåras, han reser sig hastigt, går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
