Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8. Augusti 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUSTI MÅNAD
27
— Far varliga fram Katarina
min — junker Gustaf smålog åt
hennes iver.
— Ryktet lär ändå ej vara så
o-grundat. Det säges, att hans nåde
redan gjort sitt val, och att det är
en av landets adliga jungfrur, som
han än en gång vill giva
drottningkronan.
-—- Vad I förtäljen är i sanning
märkligt! Om ryktet talar sanning,
vem är då den utvalda?
Katarina hade rest sig upp och
stod stödd mot en av spisens pelare.
— Där ligger gåtan som alla
grubbla över. Vem hans nådes val
fallit på är ännu en hemlighet.
— Katarina, det var häftighet i
junker Gustafs röst, skullen I
hellre vilja bliva Gustaf Vasas gemål
och Svea rikes drottning än min
maka?
— Vad I han underliga tankar i
kväll! Katarina skrattade
muntert. — Men där gören I eder
onödiga farhågor — drottningen var
min nära fränka, så att valet av mig
kan aldrig ifrågasättas. Sedan
trodde jag I allt för väl visste — det
kom ett varmt tonfall i Katarinas
röst — att Gustaf Johansson Tre
Rosors kärlek byter jag inte ut mot
alla kungakronor i världen!
— Give Gud, att I alltid tänken
så, Katarina min, svarade endast
junkern, men hans ögonbryn voro
bistert rynkade.
-—• Käre, i kväll talen I som vore
jag redan bortlovad till den gamle
kungen. Men komme han också hit
till Torpa gård i sin egen höga
person, kunde han dock ej ändra mig
att bliva junker Gustafs maka.
— Kära, inför hans nådes beslut
betyder en ringa riddersmans vilja
platt intet.
— Bry er ej längre med hans
nådes äktenskapsbekymmer. Fast
kungen är gammal, lär han
säkerligen ha i friskt minne, huru allt
Sveriges folk ogillade hans bryska
handlingssätt, när han bröt salig
drottningens trolovning med hennes
ungdomskärlek, den vackre Sturen.
—■ Det är just detta som ängslar
mitt sinne, Katarina. Hans nåde
vill helst vandra egna vägar,
förbjudna för andra, och hans nåde
har aldrig frågat efter någon
annans vilja än sin egen.
Brasan hade brunnit ut.
Skymning rådde i riddarsalen. Även
junkern hade rest sig upp och såg
forskande in i den falnande glöden.
— De gamle säga, att man i
glöden kan läsa sitt framtida öde.
— Då ser jag en krona och en
spira, sade junkern plötsligt och
visade med handen in i glöden.
— Då sen I fel, svarade honom
Katarina. — Det I tagen för krona
och spira är svärd och
riddarspor-rar.
Icke lång stund därefter tog
junker Gustaf farväl av sin käresta.
Katarina följde honom till
vindbryggan, där en ridknekt höll hans
häst. Det hade mörknat. Vinden
tjöt och snön yrde, men gång på
gång vände sig junkern om i
sadeln för att uppfånga ännu en
skymt av den lilla svartklädda
gestalt, som vinkade honom till
avsked från vindbryggan till Torpa
slott.
Dag och natt red junker Gustaf
för att på utsatt tid anlända till
Stockholm, där han skulle mottaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
