Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9. September 1930 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEPTEMBER MÅNAD’
25
en första gradens stjärna lik som
slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf
att finnas till.
Edith Södergran kände sig som
den utvalda, som den som skulle
förkunna soluppgången över en ny
och skönare värld, som sierskan
som bådar morgonrodnaden. Hon
axlar profetmanteln och talar med
hög och mäktig stämma. Hon
känner sig som det utkorade redskap,
som en högre makt nyttjar för sina
syften. Det kan smaka hybris.
Men det är inte en kallt trotsande
hybris. Elden värmer den. I en
finländsk tidning offentliggör hon
en sorts förklaring, vilken
sannolikt är ganska enastående i en
daglig tidnings spalter, såsom Jarl
Hemmer riktigt anmärker. "Jag
vänder mig till de sällsynta
individerna", heter det bl. a., "och
uppmanar dem att höja sin inre musik,
detsamma som att bygga på
framtiden. Jag offrar själv varje atom
av min kraft för mitt höga mål, jag
lever helgonets liv–-Jag är
säll att hava gjort dessa dikter; det
finnes intet mått med vilket man
kan mäta vidden av den tjänst
förlaget gjort mig i det det utgivit
dem."
"Revanche" heter en av
dikterna:
Skall det icke lyckas mig att störta
tornet uti verklighetens stad,
vill jag sjunga stjärnorna från himlen
såsom ännu ingen gjort.
Hånet, löjet, begabberiet, som
träffat henne, hade sårat henne till
blods. Hon sökte revanche, men
inte en småsint hämnd för liden
oförrätt, utan en revanche för sjuk-
dom och nöd, för hela sitt bittra
livsöde. Hon fann den i sin
diktning.
"Septemberlyran" skälvde av
toner, som förstärkta skulle gå i
hennes följande diktsamling,
"Rosenaltaret". Här råder ingen tvekan.
Hon är viss. Hon känner sin
väldiga uppgift:
Jag skiljer mig från eder,
ty jag är mer än ni.
Jag är i skymning
tempelprästinna,
invigd bevakande
framtidens eld;
jag träder ut till eder
med ett glatt budskap:
Guds rike börjar.
I ett rus av salighet besegrar hon
sitt öde och ropar extatiskt:
Vad är mig smärta, elände?
Allt störtade tillsammans med ett brak:
jag sjunger.
Så stiger smärtans stora hymn ur
lyckligt bröst.
Man skall vara okänslig för att
inte gripas av det tragiskt sköna
och det mänskligt sublima som
lyfter och lyser upp hennes trosvissa
försäkran: "Hela mänskligheten
vill jag viga åt framtiden. All
litenhet vill jag hånande döda". Hon
har rätt att säga: "Jag lever rött".
Men stundom känner hon, att hon
sviktar under bördan hon tagit på
sig och hon bekänner: "Min krona
är för tung för mina krafter. Se,
jag lyfter den med lätthet, men
mitt stoft vill falla sönder". Det
är den eviga kampen mellan
gränslös vilja och begränsad förmåga
som gör sig påmind.
"Septemberlyran", "Rosenalta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
