Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Kanske, av Gerda Ghobé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
HALLS BERÄTTELSER
göra det, den nye lille Sten, vad den
gamle anfadern aldrig mäktat, vad
alla de andra förfäderna ej före
honom gjort. Han skulle skina som
ett klart ljus på ättartavlan.
Sten växte upp, och det såg
verkligen ut som om han skulle infria
alla löften. I skolan skötte han sig
oklanderligt, sin mogenhetsexamen
tog han med liöga betyg, och på
krigsskolan kom han in med glans.
Det var brukligt sedan långliga
tider, att alla av släkten Wadsten
gingo den militära vägen. Det var
liksom en släkttradition, och att
Sten skulle hysa någon annan
önskan föll ej hans regelrätte far in.
Sten Wadsten var en vek och en
drömmande natur. Han kunde inte
finna sig tillrätta med livet på
Karlberg. Hans sökande själ
längtade efter annan jordmån att växa i.
Och han fann det hela så absurt.
Här skulle människorna fostras till
att försvara sitt land. Det var ju
i och för sig gott och väl
naturligtvis. Man skall värna om det man
har. Men varför skulle
människorna dräpa varandra? Yarför skulle
kriget finnas? Yar det
människornas egen raffinerade uppfinning,
eller var det Guds straffdom över
folken, så länge de voro onda i sina
hjärtan?
— Grubbla inte så mycket, Sten,
rådde honom kamraterna. Inte blir
det bättre för det. Tag du dagen
som den kommer, det mår du allra
bäst av.
Kamraterna, vad frågade de efter
Gud! Inte många av dem
åtminstone. Sten önskade, att han kunnat
följa deras råd och taga dagen som
den kom. Kanske var detta, när
allt kom omkring, ändå det lyckli-
gaste. Men nej, var det inte ändå
snarare ett fattigdomsbevis, de
nöjde sig med agnar i stället för
fullmoget ax, de åto drav som den
förlorade sonen i stället för att stå
upp och vända hem till den rike
fadern, bekänna sin synd och bliva
hemma.
Under dylika och andra djupa
tankar mognade så småningom
Stens fasta beslut. Han ville
övergiva den militära banan och
studera till präst. Just som präst kunde
han tala till människorna. Han
ville upplysa dem om, huru hårda
och kalla deras hjärtan voro. Huru
de skulle öppna sig för kärleken. Ge
mera av kärlek. Suckade inte hela
naturen i vånda, i väntan på den
stora kärleken, som skulle
omskapa världen?
Men hur skulle Sten väl kunna
förmå sin far att gå in på sina
önskningar, förstå hans livskrav?
Han insåg, att fadern skulle
betrakta honom som en överspänd
idealist. — Kunde man inte tjäna Gud,
om man så ville, var man befann
sig? Hade de inte alla
Wadstenar-na varit redlige och rättrådige
män? Aktade inte folket på
Nydala dem den dag som i dag var?
Allt detta skulle Stens far säga.
Och Sten själv skulle invända,
stilla som han alltid brukade:
-—- Ja, men far, för min egen del
känner jag det så, att jag mera
måste lyda Gud än människor. Min
själ får inte ro annars.
— Tokerier, pojke! Seså, slå nu
de där grillerna ur huvudet. Du
kan ju gå i kyrkan, läsa Guds ord,
men aldrig har jag hört vår Herre
anmärka på den som gör sin plikt,
skxxlle fadern fortsätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
