Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. November 1930 - Kanske, av Gerda Ghobé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
HALLS BERÄTTELSER
Tack vare denna senare kom han
till Uppsala, där han livnärde sig
genom att plugga vett i lata pojkar.
Och på fristunderna samt helst på
natten läste lian för brinnande
livet på sina egna examina. Han
hade skrivit in sig vid den teologiska
fakulteten, och det dröjde inte
länge, förrän ban lät tala om sig
bland både lärare och kamrater som
ett skinande ljus.
Det gick en tid. Sten hade
under otroliga ansträngningar avlagt
sin kandidat. Det var då det
började, både lyckan och olyckan.
Lyckan i form av kärleken och
olyckan i form av sjukdomen.
Han hade mött henne på
"nationen", Gudrun, den lilla käcka
studentskan, som kommit till
lärdomsstaden med en brinnande läslust och
en okuvlig vilja att reformera
världen. Sten och hon sympatiserade
från första stunden. Sympatien
övergick i kärlek. Gudrun var
föräldralös, men förmögen, beundrade
Stens okuvliga energi samt gav
honom sin loven och tro för livet.
Ack, hur många planer d e g j o
r-d e upp för framtiden!
Människan spår, men Gud rår,
heter det. Sten hade känt sig så
besynnerlig en tid. Bäst ban satt
och läste kunde det komma som en
slöja över hans ögon. Och inte
bara, när ban läste, även mitt på
ljusa dagen kunde det hända, att han
plötsligt blev stående och måste
treva sig fram till någon plats, där
han kunde sätta sig. Anfallen eller
symptomen, eller vad man nu ville
kalla dem, kommo allt oftare. Han
delgav Gudrun sin oro.
— Du är överansträngd, min
gosse, sade hon tröstande. Gå upp till
"Akademiska" och fråga professor
Hårde där på ögonavdelningen.
Han är mycket skicklig.
Sten lydde Gudruns råd, och det
var just från professorn han kommit
denna tröstlösa, regndigra
novemberdag.
Han väntade Gudrun. Vad skulle
ban säga henne? Inte kunde ban
hädanefter binda sitt öde vid
hennes.
Gudrun kom, fick del av
underrättelsen, bleknade och skulle fallit,
om inte Sten fångat henne i sina
armar. Hon hämtade sig dock inom
kort och sade med sin vanliga käcka
röst, som dock för ett vant öra
skälvde en smula.
— Du går väl inte och inbillar
dig, gamle gosse, att jag ska lämna
dig efter detta. Nu om någonsin
behöver du mig.
— Men, invände Sten.
— Inga men — Gudrun kysste
Sten ömt och upprepade — inga
men! Och för att giva tankarna en
annan riktning, frågade hon vidare:
— När ska du opereras?
— I morgon kl. 12.
— Gott, då följer jag dig till
sjukhuset. Du ska få se, att det går
bra. Under alla förhållanden, Sten,
går det som Gud vill. Är inte
detta nog?
— Jo, svarade Sten stilla ocli
drog Gudrun in i sin famn.
Och medan regnet silade ned från
en sollös himmel, förnam ban i
denna stund något av det eviga livets
sublimitet där allt styres och
länkas, led efter led, till ett
sammanhängande helt. Var det den Högstes
vilja, så finge lian sin syn åter —
kanske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
