Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Den gyllene slöjan, för Under juldagar av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
HALLS BERÄTTELSER
stadens brus. Den blomman var
ett människobarn. Varifrån bad©
bon kommit? Från någon av
Norrlands älvdalar. Vad bette bon?
Fanny Evin. Huru bade bon
kommit i hans väg? Han bade fångat
hennes bild en afton på hamnpiren.
Hon stod där som en inkarnation
av den vikande dagens strålglans,
vilken vävde en gyllene slöja
omkring hennes fina gestalt. Och då
hon gick därifrån, hade han följt
henne. Det var som musik i
hennes elastiska rörelser. Hans
annars s!å praktiska själ hade fyllts
av underbara, längtande och
vörd-iiadsfyllda känslor på en gång, och
det var med en viss tvekan han
gjorde hennes bekantskap.
Men i dag, julafton, skulle han
och Fanny Evin resa ut till
Vassboda pensionat i skärgården och
där tillbringa högtiden. Hon hade
först tvekat, men längtan ut till
de frusna, blanka fjärdarna hade
blivit henne för stark, och så hade
hon samtyckt.
Tack, härliga liv, att du fyller
tillvarons grå enformighet med
aningens rosenröda mystik ! Snart
skall vinet skumma i bägaren och
glädjens violin kalla till yster dans.
Det kan hända att en eller annan
sträng brister, att strålande ögon
fördunklas av heta tårar, men Vad
mer! Är ej en stunds svindlande
lek i Lyckans rosenströdda palats
värd detta offer?
Han sprang ur bädden,
sjungande:
Ditt hjärta är varmt och din själ
den är ung
som morgonens gyllene stunder,
så kom förr’n din dag blir av
omsorger tung,
förr’n glansen i stormen går under!
Därefter slog han upp fönstret och
lät den friska morgonvinden
strömma in. Och vinden, som kom ur
den gränslösa rymdens härlighet,
var fylld av tacksamhet och fröjd
och tycktes sjunga: — Vad du är
ung och härlig, John Burner! Har
du i tacksamhet lyft din tanke till
honom, som gav dig livet ? Inte!
Huru kan du underlåta att tacka
för livsvårens omätligt rika gåva!
SnaTt är morgonens glans
förbleknad, dagens strålande fröjd förbi,
och se’n kommer aftonen. Aftonen
och natten. Tänk, om natten icke
upplyses av någon vänlig stjärna,
d’å fasan ropar sitt: Ve dig! Hur
blir dig då, John Burner?
Men han aktade ej på
morgonvindens hälsning, utan skyndade
att göra sig färdig och steg kl.
8,05 utom dörren, lyssnade ett
ögonblick till bruset på gatorna och
marscherade sedan ned till hamnen,
där Fanny Evin redan väntade.
Några minuter senare stego de
ombord på ångbåten, vilken strax
därefter lossade sina förtöjningar och
vände stäven mot de isbelagda
fjärdarna . . .
De stodo på akterdäck och sågo
staden försvinna i vintermorgonens
försonande dis. Plötsligt lade ban
armen om hennes liv och drog
henne häftigt intill sig, men hon gled
snabbt ur hans armar, och en
bävande oro tändes i hennes ögon.
— Bliv ej förskräckt, Fanny!
Det var endast ett uttryck för de.n
inneboende glädjen, sade han
leende.
Men oron låg kvar och
skingrades ej förrän de nådde de stora,
is-belagda vidderna, genom vilka
ångbåtsrännan drog fram som en mörk
väg. Då glömde hon allt annat;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
