Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Tre julaftnar, för Under juldagar av Martha Walde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
HALLS BERÄTTELSER
om du blott låter den göra det. Å,
Ella, låt oss mötas en gång i Guds
himmel! Där äro död och skilsmässa
evigt borta.
Han sade ej mer, och Elias gråt
upphörde så småningom.
Julaftonens timmar skredo sakta
och sorgligt fram. Ella förnam dock,
där hon timme efter timme satt vid
bädden, något av helg över rummet,
något som hon överraskade sig själv
med att vilja kalla förgård till himlen.
Hon kom åter ihåg sin
förlovningsdag och sitt besök hos gamle Samuel.
Han hade varit död nu i snart tio år,
men de ord han yttrat till Ella vid
hennes besök levde nu upp hos
henne: "Guds julgåva få vi evigt äga,
och den skänker oss lycka och glädje
i livets alla skiften, ej blott i de ljusa
och lyckosamma utan i mörker och
nöd. Kom ihåg det, fröken Ella." Så
hade han talat, den gamle tjänaren.
Evigt äga! Ella hade varit lycklig
i ägandet av timligt gott, men det
togs ifrån henne, hon fick inte äga
det evigt. Nu insåg hon att det var
värt att äga något, som man fick
behålla för evigt.
Georg hade evighetshopp, han. Ella
kände något av glädje över det. Men
hon? Skulle de mötas igen, mötas där
död och skilsmässa äro evigt borta?
O, att få tro på ett återseende, ett
möte, på vilket ej skall följa någon
skilsmässa!
Timmarna gingo. Ella kunde
ingenting äta, hon satt blott stilla vid sin
älskades dödsbädd. Julaftonskvällens
timmar försvunno och det blev natt
igen. Ella sov ett par timmar men
vaknade plötsligt upp så häftigt och
med en sådan ångestkänsla, att hon
höll på att skrika till. Georg låg va-
ken och det var en rörelse av honom
som väckt henne. Hon kände på sig
att det led mot skilsmässans bittra
stund.
— Ella, viskade han milt, jag tror
att vi få säga farväl nu, min älskade.
Men vi mötas ju igen, vi mötas ju
igen — göra vi icke, säg?
Hon kunde ingenting säga. Tårarna
droppade från hennes ögon och hon
böjde sig över honom och tryckte sina
läppar mot hans fuktiga panna, hans
vackra ögon och hans bleka läppar.
— Ja, vi mötas igen, försökte hon
få fram. Tack, du käre, för dessa
femton år!
Ella såg på klockan. Den var halv
tolv.
Innan ännu en timme förflutit, hade
Georg stilla och nästan omärkligt
dragit sitt sista andetag.
Ella satt där orörlig och bara såg,
såg på honom som varit ett med
henne i femton år, men som nu gått ifrån
henne. Åter var hon som1 bedövad.
Kunde först ej röra sig, mycket
mindre gråta. Men så blev det plötsligt
klart för henne vad som hänt. Det
skar som ett skarpt spjut igeüom
henne av smärta, då verkligheten att
Georg var död blev klar för henne.
Hon skakade av gråt och vred sig i
smärta.
Det var en mörkrets stund för
henne nu. Hon hade förlorat allt vad hon
ägt. Något som hon fick behålla för
evigt ägde hon inte. Hon var så
ensam och så fattig. Hon kände det
plötsligt som om hennes förstånd
skulle omtöcknas. Hon tog blicken från
den orörliga, livlösa gestalten i
bädden, hon såg på klockarn, reste sig
och såg sig omkring. Vad skulle hon
göra, vad taga sig till? Hon hade
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
