Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under juldagar (Nr 12. December 1930) - Ur Guds hand, för Under juldagar av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER JULDAGAR
53
brasan i hans rum för att han skulle
känna det varmt och behagligt, när han
kom från sitt arbete. Och dröjde han
längre än vanligt, så var det i alla fall
varmt i rummet, även om brasan
brunnit ned.
Bengt tog av sina våta kläder, drog
fram en stol till kakelugnen och såg in
i glöden. Han brukade ej annars ha så
god tid att fundera — ofta hade han
med sig något arbete, som han förut
ej hunnit med. Men i kväll kände han
sig ha rättighet att tänka — det skulle
snart vara slut med den rastlösa
verksamhet, som upptagit honom de sista
fyra åren. Han kunde knappast tro det
— underrättelsen hade kommit över
honom som ett hårt slag. Men denna
samma eftermiddag hade
grosshandlaren kallat in honom till sitt enskilda
kontor, talat om de dåliga tiderna och
slutligen meddelat honom, att han måste
inskränka personalen i sin affär -—
hänsyn måste tagas till de äldre, som voro
familjeförsörjare, men från och med den
15 november kunde han ej längre
behålla Gardt i sin affär.
Hans ord voro vänliga, och man såg
att det verkligen var påkostande för
honom att nödgas taga detta steg gent
emot en ung man, med vilkens arbete
han varit synnerligen nöjd. Gardt fick
ju också sex veckors frist för att under
tiden kunna skaffa sig en annan plats.
Och den skrivelse, som grosshandlaren
lämnade honom, innehöll de bästa
vitsord och rekommendationer.
I början hade hans tankar nästan
stått stilla, men nu virvlade de runt.
De dåliga tiderna, som hans chef talat
om, voro nog förlamande för affärer i
allmänhet, och det skulle ej bli lätt för
honom att få en annan plats. Firman,
där han haft anställning, hade ansetts
som mycket solid, och han hade inte
haft en tanke på någon förändring.
Han hade gjort sig för säker, därför
kom det som ett slag att han snart
skulle vara arbetslös.
Hur var det? Hade han byggt sin
framtid, sin levnadsställning på
människor. Var det därför som grunden
började vackla ? Och måste vackla ?
Bengt Gardt var en man som ville
frukta och älska Gud över allting; men
kanske hade han inte tagit varje dags
arbete som en nådegåva ur Guds
hand? Han var medveten om sin
duglighet — den hade mer än en gång blivit
erkänd av de personer, under vilka han
arbetat. Och så hade han hoppats på
att få stiga i graderna, som man säger
— hoppats på löneförhöjning och en
tryggad framtid. Han såg det nu, mer
och mer. Han hade väntat så mycket
av sig själv, av andra människor, i
stället för att vänta allt av Gud. Så hade
han nu fått göra den förödmjukande
erfarenheten att mista sin plats, trots
duglighet och trohet i arbetet.
Han satt länge framför den falnande
brasan. Allt vad han hoppats på i
jordiskt avseende hade med ens fallit
samman som falaska. Han kände sig
övergivet ensam — blott som en kugge i
det stora maskineriet — mänskligheten
och dess kamp för tillvaron. Kanske
var det också något särskilt som gjorde
att såret sved ännu mer? Kanske var
det en ung varelse, som han i en ej
alltför avlägsen framtid hoppats få kalla
för sin — och då kunde han få ett
eget hem — han, som ej haft något
sådant sedan mor gick bort? Om blott
hen hade levat — mor med sitt glada
hoppfulla sinnelag, som gjorde att hon
alltid sökte att se den ljusa sidan,
vadhelst som inträffade! Mor levde så nära
honom, som är det eviga ljuset; och så
syntes det nästan omöjligt för henne
att dröja vid skuggorna härnere i
jordelivet . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
