Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELS O VÄNNEN.
87
Snön sedd från hygienisk synpunkt
Ett starkt snöfall har en ganska stor sanitär betydelse, men
man har hittills giort sig en alldeles oriktig foreställning om den
riktning, i hvilken det verkar. »Snön renar luften», säger man, och det
är också fullkomligt riktigt: luften är efter ett rikligt snöfall ovanligt
ren, så att man riktigt njuter af att i det fria få inandas henne.
Luften har blifvit ordentligt filtrerad. — Emot vanan är det här filtret,
snön, som sänkt sig och under sitt löpp tagit till sig massor af den
i luften kringflygande orenligheten. Men då är också snön själf
mycket förorenad, och snövattnet kan vara helsovådligare än det sämsta
brunnsvatten. En engelsk kemist, II. Swete, har nyligen fästat
allmänhetens uppmärksamhet på detta hittills förbisedda förhållande.
»Under natten till den 16 December 1890», skrifver han, »föll
ymnigt med snö, som på morgonen låg 15 cm djup i ipain trädgård.
Jag tog längst borta från bostaden en del af den öfverst liggande
snön, lät den smälta och fann sedan genom kemisk analys på 100,000
delar: fasta ämnen 11,43, organiska ämnen 6,60, mineraliska ämnen
8,22, fri ammoniak 4,36, organiskt bunden ammoniak 6,60; lukt: vid
-f- 10 grader Celsius ingen, vid -}- 100 grader såsom af brändt kött.
Den egentliga vikten var 0,999995.
Den fallande snön befriar luften från sot, damm samt de på
senare tiden med allt skäl så fruktade mikroberna, och om ett land
betäckes af stora snömassor, så blir vid inträffande snösmältning de
närmast jorden befintliga luftlagren uppfyllda af en mängd
mikroskopiska organismer, hvilka utgöra den allra största fara för vår helsa.»
Influensans väsen och behandling.
Af allt hvad som skrifves rörande detta ämne är icke mycket
nytt att förtälja, som är af intresse för d«n stora allmänheten.
Såsom vi redan meddelat hafva två läkare i Berlin (Canon)
och Pfeiffer i Januari upptäckt- influensa-bacillen och noggrant
beskrifvit densamma (se sid. 34). Nu skrifves emellertid från Paris
såsom om två forskare där, professor Babes och doktor Kowalski,
upptäckt bacillen. Det är ju möjligt, att de icke tagit notis om
upptäckten i Berlin, ty det är så, att äfven på det vetenskapliga
området tyskar och fransmän hafva en viss motvilja för hvarann.
Vid medicinska akademiens sammanträde i Paris den 10 februari
meddelade professorerne Cornil och Ciiantemesse experimenter, som
de gjort på kaniner och apor för att konstatera dels smittbarheten
af de influensa-sjukes blod och dels fortbildningen af
influensa-baciller i djurens blod. Härom skrifves det:
När man försiktigt tager några droppar blod ur fingret på
en influensapatient och insprutar dem i öronådern på en frisk
kanin, höjes inom kort dennes kroppsvärme betydligt. Djuret
förlorar matlust och magrar. Om man undersöker dess blod, finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
