Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEL SO VÄN NEN.
143
Frågan, huru länge en patient bör ligga i packning, besvaras just
af svettningen. Eegeln är: tills full svettning inträder. Män kan
dock ibland få nöja sig méd, att huden blir fuktig. Pröfningen
därpå tillgår så,, att män med handen går in under packningen vid
halsen och känner efter på patientens kropp. I vanliga fall ligger
patienten 1 à 2 timmar i packning.’ I alla händelser bör den sjuke
tagas ur packningen, »då oron och feberhettan åter börja blifva
besvärliga och ansiktet åter blir rödt och uppdrifvet.» (D:r Melandér.)
Nu skall han »tagas opp». Ett groft lakan, doppadt i vatten
af rumsvärme och efter Omständigheterna mer eller mindre hårdt
urvridet, hålles i beredskap. Lager för lager aftagas betäckningarna,
och till sist får den sjuke ställa sig på golfvet, hvarpå lakanet
bakifrån slås om honom och en våt afrifning gifves’ enligt konstens
regler. Har man ett badkar tillgängligt, är det ännu bättre att
gifva honom ett half bad på 28—24° (för små barn 33°, för något
äldre barn 31—30°).
Som vi finna, är det här fråga om ett mycket enkelt
tillvägagående, utförbart snart sagdt i hvarje hem, tillika billigt och
— bäst af allt — mycket verksamt.
Låtom oss då litet undersöka, huru den våta packningen ver-1
kar på en feberpatient!
Innan vi besvara denna fråga, måste vi dock taga itu med
en annan, vida svårlöstare, nämligen om feberns natur och
principerna för feberbehandling.
Att febern beror på ökad ämnesomsättning och att i de
flesta fall smittofrön äro feberns yttersta orsaker, är nu för tiden
allbekant. Emellertid bör man väl lägga märke till, att det genom
smittofrönas verksamhet i saft-massan bildas
sönderdelningsprodukter, giftiga ämnen, som fått namn af ptomainer. Få dessa
tilltaga i mängd, inträder till slut s. k. blodförgiftning och död.
Febern dels förbränner ptomainerna, dels försvagar bacillernas
giftighet och lifskraft. Febern är alltså organismens själfhjälp och
nödvärn mot den hotande förgiftningen, som blifvit resultatet af
smittofrönas invandring. Alltså är febern helsosam, icke sannt? Redan
gamle Hipfokkates (460 år f. Kr.) och efter honom Galenus (131
år efter Kr.) hade denna tanke. För dem gällde det att
understödja naturen, och de sökte därför att genom sin behandling
inleda en »kris» med svettning. *
Med förbigående af de otaliga feberteorierna och de ungefär
lika många feberbehandlingarne*, må påpekas det sakförhållandet, att
* En italiensk läkare i förra århundradet bäddade ned sina feberpatienter i — snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
