Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EELSO VÄNNEN.
199
mellan de olika råd, för hvilka han måste hafva blifvit utsatt. Och
till slut giorde sig riktningar gällande inom den praktiska medicinen,
hvilka utmynnade i ingenting mindre än exspektation och nihilism: att
vänta och göra ingenting för att åtminstone icke skada den sjuke.
Det syntes, som om, ju mer verkligt naturvetenskapligt underlag den
medicinska vetenskapen förskaffade sig för sina sträfvanden, dess mer
hopplöst blef dess praktiska handlande. Huru skulle detta sluta?
De sjuke, skulle de lemnas utan hjälp? Skulle mänskligheten dömas
att duka under för sina lidanden, nöjd i det medvetandet, att läkaren
vid sjuksängen med full öfvertygelse hade kunnat säga till sin patient:
»Ni har den och den sjukdomen,» och att, sedan han åsett patientens
död, genom liköppning kunna bevisa, att hvad han förutsagt angående
sjukdomens natur slagit in?
Vid denna kritiska tid uppträdde en man, hvilken, om jag så
må säga, räddade situationen. Icke så att förstå, att han ensam gjorde
allt för att komma ifrån skepsis (tviflet) till verklig helsobringande
handling; men att han var en bland dem, som härtill bidrogo, och
tillika en af de allra betydelsefullaste. Hans namn. skall för alla tider
med oförvansklig glans stråla i den medicinska vetenskapens historia.
Och det ej minst märkvärdiga med honom är, att han var en
ickeläkare. Det var den schlesiske bonden Vincenz Pbiessnitz.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
