Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2, 16 Jan. - Om tuberkolos. Af doktor C. Waller, Hålahult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läkaresällskapet vid ett af Sällskapets sammanträden på fullt
allvar föreslog, att man, då de vanliga mått och steg ej syntes
leda till epidemiens utsläckande, tills vidare borde afstå från
bakteriologisk undersökning, isolering och desinfektion, d. v. s.
de vanliga åtgärderna för att bekämpa epidemier. Man kunde
då väl förstå hans bevekelsegrunder. Nog såg det ut så, som
om de vanliga åtgärderna voro utan all effekt.
Difteriepidemien slocknade sedan – släcktes således ej – af sig själf och
är nu ett minne blott. Då hvarje läkare vid studiet af
lefvande och döda människor i våra samhällen väl vet, huru
vanlig, ja huru allmänt spridd den tuberkulösa infektionen
är i alla åldrar och stånd, huru den förekommer i alla
möjliga former, huru svårt diagnostiserbar sjukdomen kan vara,
huru jämförelsevis osäkra äfven de bästa hittills kända
metoder att påvisa tuberkelbacillen måste anses vara, huru – i
analogi med hvad i andra sjukdomar bevisligt är fallet – de
ambulanta[1] fallen af tuberkulos icke blott de sjuke utan äfven
de friske, som tillfälligtvis hafva tuberkelbaciller i mun- eller
nässlem m. m., d. v. s. fall, som icke ens kan sättas i fråga
att isolera, måste anses smittoförande, då kan man med skäl
– och vida större än för den relativt obetydliga
difteriepidemien i Stockholm – sätta ifråga, huruvida någonsin skall
lyckas att med isolering, såsom den nu bedrifves – d. v. s.
så godt som endast af mindre bemedlade, trångbodda sjuke
– således en partiell och högst ofullständig isolering,
någonsin blifva herre öfver tuberkulosen.
Men huru skola vi då gå till väga, frågas billigtvis. Vi
måste ju förfara, vi, som andra o. s. v. Ja, väl. Min
mening är visserligen ej att ej förorda isolering i sådana fall,
där sådan af nyssnämnda skäl – misére – är för den sjuke
att föredraga framför annat, därigenom kan också smittan till
andra personer möjligen i något fall förhindras. Jag säger
afsiktligt möjligen, ty, som bekant, gäller som en profylaktisk
lag, om man medelst isolering vill förhindra smittas spridande,
att genast, i sjukdomens början, isolera den smittoförande
sjuke; här i tuberkulosen är ej fråga om annat än isolera
endast långt framskridna fall, d. v. s. icke isolera genast, utan
först sent, så att tuberkelsmitta hunnit sprida sig under längre
tid. I början af tuberkulosen, då isolering möjligen kunde
vara fruktbringande, kan man af praktiska skäl ej isolera,
och i slutet af sjukdomen, då man kan isolera, torde det ej
gagna till så mycket. Isolera således fortfarande de svårt sjuke,
men af humanitära skäl, för den sjukes egen skull. Öfverdrif
ej isoleringens betydelse såsom profylaktiskt medel.
Dess bättre synes det, som om tuberkulosstriden toge
sig andra, egna vägar, mera ägnade att gå sjukdomen in på
lifvet, än den Koch och hans skola föreslagit. Sjukdomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
