Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17, 1 Sept. - Om magsår. Af D:r Robert Dahl, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSOVÄNNEN, N:o 17, 25*
det onda mer nedåt i buken, än strålar det upp i bröstet och
ofta samtidigt ut i ryggen midt emot.
En annan egendomlighet med dessa smärtor är, att de
vanligen uppträda periodiskt. Långa tider är patienten
alldeles eller så godt som fri och så börjar det åter. Ofta är han
som bäst under den varma årstiden. -
Blödningar förekomma ofta vid magsår, men i många
fall vet patienten ej om det. Är blödningen måttligt stor,
ger den sig kanske tillkänna endast genom att af f ö ringen blir
svart eller mörkare än vanligt. Är den ymnig, får patienten
kanske en blodkräkning.
Vanliga kräkningar förekomma ungefär lika ofta vid
magsår som de saknas. Ofta hör man en patient, åt hvilken man
gifvit det beskedet, att han har magsår, säga: »Men hur kan
det vara? Jag är ju ej öm i magen». Ömheten för tryck
kan vara alldeles intensiv, men kan hos andra vara mycket
lindrig och ej sällan saknas den fullständigt. Ibland inträffar
det att patienten är öm endast den stund, då han har ondt,
men ej dessemellan. Då lämnar han ofta den uppgiften, att
han ej tål trycket af kläderna utan måste lösa upp dem,
hvilket är en betecknande upplysning, som leder läkaren på
rätt stråt.
Slutligen ha patienter med magsår ofta rubbningar från
tarmen, vanligen förstoppning, ibland diarrhé samt
väderspänningar.
Magsåret kan leda till döden antingen genom förblödning
eller »genombrott till bukhinnan», d. ä. att såret äter sig tvärs
genom magsäcksväggen (från att ha börjat på dess insida).
Följdsjukdomar kunna uppstå såsom förträngning af
organet genom ärrbildning af ett sår och skrumpning af ärret,
vidare omvandling i kräfta. Huru ofta detta senare inträffar,
därom äro meningarna mycket delade.
Behandlingen är antingen »invärtes» eller kirurgisk. Den
förra går ut på att i största möjliga mån skona det sjuka
organet genom att patienten en tid ligger stilla samt
därunder och lång tid efteråt iakttager noggrann diet. Ibland
nödgas patienten på grund af sin verksamhet att nöja sig med
att föra diet, en väg, som ock ofta för till målet, men mindre
säkert än liggkuren.
Den kirurgiska behandlingen är ju kortvarigare och
ställer ej så stora kraf på patientens energi och tålamod. Om
den ofelbart ledde alltid till fullständig hälsa, vore den ju för
i öfrigt friska ej allt för gamla alltid att föredraga. Bortsedt
från den risk, som ju dock, trots modern teknik och aseptik,
alltid åtföljer en operation, kan det emellertid hända, att
resultatet af en operation ej alltid blir så godt, dels pä grund
af att nya sår kunna uppträda, dels på grund af de
förändrade förhållanden, under hvilka magen och tarmen’ måste
arbeta efter en dylik operation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
