Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Elektriskt ljus och värme - M. Elektriska industriugnar - N. Elektrisk svetsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
liknande tämligen lättsmälta metaller (1 000—1 200° C). Numera kunna
liknande ugnar utföras för att drivas med ström av hög frekvens från fem
hundra upp till några tusen perioder. Dessa ugnar få emellertid ett helt
annat utförande och kallas för högfrekvens- eller virvelströmsugnar.
Högfrekvensugnen består i princip av en enfasig transformator, där både
lågspänningslindningen och större delen av järnkärnan ersatts med den
metallmassa, som skall smältas. Degeln kan i detta fall byggas i samma
enkla form som vid ljusbågsugnen. Degeln omgives sedan av
högspännings-lindningen, bestående av grova kopparrör, kylda av cirkulerande vatten.
Ytterst ligger järnkärnan. Högfrekvensugnen användes exempelvis för
smältning av järn och nickel, och temperaturen kan drivas upp till ca 1 800° C.
På grund av den höga frekvensen blir förbrukningen av reaktiv effekt mycket
stor, och man brukar därför koppla in en kondensator, varigenom
strömstyrkan avsevärt nedbringas.
N. Elektrisk svetsning.
Den elektriska strömmens värmeverkningar utnyttjas numera i mycket
stor utsträckning för sammanfogning av oiika delar i maskiner och
järnkonstruktioner, s. k. svetsning. Den elektriska svetsningen användes icke
blott för järn utan även för andra metaller, såsom koppar och aluminium.
Liksom vid de elektriska ugnarna utnyttjar man vid svetsning antingen den
eiektriska ljusbågen eller strömmens värmeverkan genom motstånd. Med
hänsyn härtill skiljer man på bågsvetsning och ohmsvetsning
(motståndssvetsning).
Vid den vanliga bågsvetsningen med metallelektrod använder man en
mellan en elektrod och det gods, som skall svetsas, bildad ljusbåge. Den
ena polen anslutes till godset och den andra till en rörlig handelektrod av
material, motsvarande godset, och denna elektrod smälter efter hand under
svetsningen. Elektroderna äro i regel belagda eller klädda med en massa,
som skyddar svetsfogen mot luftens förorenande inverkan (bl. a. oxidation).
Vid kolbågssvetsning användes en elektrod av kol eller grafit, och
eventuellt erforderligt tillsatsmaterial tillföres särskilt. En variant härav är
kolflussmetoden, som speciellt användes för tunnplåt. Elektroden är härvid
omgiven av en strömspole för styrning av ljusbågen, varjämte ett flussmedel
påstrykes fogområdet före svetsningen.
Ett annat svetsförfarande, som fått viss användning, speciellt för rostfritt
material, är arcatomsvetsningen. Härvid låter man vätgas omspota en
ljusbåge, som arbetar mellan två volframelektroder.
För bågsvetsning kan man använda likström eller växelström, men
vanligen föredrager man likström, alstrad från en särskild svetsgenerator eller
svetslikriktare. För ljusbågens tändning behövs en avsevärt högre spänning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
