Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Transformatorer - N. Tomgångsströmmens övertoner. Transformatorer med utjämningslindning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’192
samma procentuella belopp. Strömkurvan får alltså exakt samma form som
spänningskurvan, och det är endast amplituden, som kan bli olika,
beroende på kretsens motstånd.
Om strömkretsen innehåller järn, får man alltid en viss deformering av
strömkurvan, även om spänningen är rent sinusformad. Att en strömkrets
förses med en järnkärna, medför således icke blott, att den får en större
reaktans utan också att dess strömkurva får en annan form.
Det nämnda förhållandet medför, att tomgångsströmmen i en
transformator aldrig får ren sinusform, utan strömmen blir mer eller mindre
deformerad. För att studera dessa förhållanden kan man lämpligen utgå från
Fig. 7: 44. Magnetiseringsströmmen i en transformator. Spänningen anges genom den
sinusformade kurvan e, tomgångsströmmens aktiva komposant genom kurvan z’op, den reaktiva
komposanten genom kurvan ioQ och den resulterande tomgångsströmmen genom kurvan i0.
en enfastransformator. Vi antaga, att en dylik transformator går i tomgång,
ansluten till en rent sinusformad spänning.
Orsaken till att tomgångsströmmen blir deformerad, sammanhänger
delvis med att järnet har en krökt magnetiseringskurva. Det magnetiska flödet
i transformatorns järnkärna anpassar sig, så att den inducerade spänningen
blir praktiskt taget exakt lika med men motriktad den påtryckta spänningen.
Därav följer, att spänningen och därmed också motsvarande flöde få ren
sinusform. Annorlunda förhåller det sig med den erforderliga
magnetiseringsströmmen. Då järnet blir mättat, erfordras nämligen en proportionsvis
avsevärt större strömstyrka för att driva fram det magnetiska flödet. Detta
gör, att den erforderliga magnetiseringsströmmen får ett sådant förlopp,
som visas av kurvan i0Q i fig. 7: 44. Den med avseende på järnförlusterna
erforderliga aktiva strömkomposanten får icke heller ren sinusform, utan
den kommer att variera, såsom visas av kurvan i0p. Den resulterande tom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
