Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Elektriska isolermaterial och isolatorer - D. Normer för provning av isolatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
för två standardtyper av isolatorer enligt SEN 20. Under provet brukar det
vid en viss spänning (frontbranthet) inträffa, att isolatorn blir genomslagen,
i stället för att överslag inträffar. Detta betyder, att vid ifrågavarande
spänning tidkurvan för det fasta materialet skär tidkurvan för luftsträckan (jfr
fig. 19: 3). Den spänning, som uppnåtts, är ett direkt mått på isolatorns
genomslagssäkerhet mot överspänningar. På grund härav är provet av
väsentligt mycket större värde än det ovannämnda genomslagsprovet med
växelspänning, vilket ju måste utföras under onormala omständigheter,
nämligen med isolatorn nedsänkt i olja, så att överslag icke skall förhindra,
att tillräcklig spänning uppnås.
Porositetsprovet avser att utgöra en kontroll på att porslinsmaterialet
är tillräckligt tätt. För detta ändamål nedsänkas skärvor av det material,
som skall undersökas, i en blandning av alkohol och fuchsin (lg fuchsin
löst i 100 g metylalkohol) och utsättas därefter för ett tryck av 300 kg/cm2.
Den nämnda färglösningen skall ej kunna intränga under en tid av ca 24
timmar.
Temperaturväxlingsprovet avser att konstatera, om isolatorer tåla normalt
förekommande temperaturvariationer i fria luften. Det tillgår vanligen på
det sättet, att isolatorn doppas omväxlande i kallt och varmt vatten med en
temperaturskillnad av ca 80° C, varefter den underkastas torrt
överslagsprov. Ett dåligt resultat av provet beror i regel på att skillnaden i
utvidgningskoefficient för glasyr och porslinsmassa är för stor.
Det mekaniska dragprovet avser enbart att fastställa den mekaniska
hållfastheten. Isolatorns belastning ökas långsamt, t. ex. med 1 000—2 000 kg
per minut, tills brott inträder.
Det mekaniskt-elektriska dragprovet innebär, att isolatorn samtidigt
utsättes för spänning och dragning. Provet har sin största betydelse för
hängisolatorer, emedan dessa i drift samtidigt utsättas för dragpåkänning och
spänningspåkänning. Ibland tillämpas detta prov skärpt, så att även
temperaturen varieras, under det att belastningen långsamt ökas. Om de värden,
som därvid erhållas, läggas till grund för projektering av kraftledningar,
behöver man ej befara, att isolatorerna skola visa sig vara för svaga,
åtminstone vad draghållfastheten beträffar.
Som exempel på ett i praktiken förekommande kombinerat prov kan
nämnas det, som användes inom Vattenfallsverket för att prova
hängisolatorer. Härvid användes ett kylvärmeskåp med tre avdelningar. I den
mellersta avdelningen inhänges provkedjan, och i de yttre avdelningarna
hålles luften vid en temperatur av —30 respektive +45° C. Genom inbyggda
fläktar blåses växelvis kall och varm luft på isolatorkedjan, t. ex. kall
luft under dagen och varm luft under natten. Under tiden ökas belastningen
successivt med 500 kg per vecka med utgångspunkt från ett begynnelsevärde
av 2 000 kg. Därjämte spänningsprovas isolatorerna en gång varje dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
