Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Elektriska isolermaterial och isolatorer - G. Hängisolatorer - 1. Konstruktiva detaljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Det har mött stora svårigheter att framställa hängisolatorer, som varit
tillräckligt goda i både mekaniskt och elektriskt avseende och som bibehålla
sina goda egenskaper under en längre tid. Grundproblemet vid
konstruktionen av hängisolatorer med hög draghållfasthet är, hur man på
lämpligaste sätt skall kunna sammanfoga stål och porslin, som ju i många
avseenden ha vitt skilda egenskaper. Stålet har stor draghållfasthet och är
segt. Porslinet däremot är sprött, uppvisar praktiskt taget ingen töjning, som
kan bidraga till utjämning av belastningen, och har dessutom mycket liten
draghållfasthet. Härtill kommer, att värmeutvidgningskoefficienterna äro
mycket olika, nämligen hos stål ca 12 • 10~6 och hos porslin ca 3,5 • 10-6.
Som exempel på en del misslyckanden vid fabrikationen av hängisolatorer
må nämnas följande.
För att hos en av de äldsta typerna av hängisolatorer få gott fäste för
bulten i porslinet räfflade man bulten upptill på en relativt stor längd och
fastsatte den därefter med cement. Vid temperaturstegring förlängdes
emellertid bulten mera än porslinet, och följden blev, att den tryckte mot
bulthålets botten, så att porslinet sprack.
Icke volymbeständig cement har i hög grad bidragit till att isolatorer
förstörts. Hos en typ tilläts den fastcementerade kåpan att med sin nedre
kant ligga an mot isolatortallriken. Resultatet blev, att tallriken trycktes
bort, då kåpan utvidgades.
Sedan bulten försetts med endast ett par räfflor upptill och
volymbeständig cement kommit till användning samt såväl bult som porslin
bestru-kits med plastisk fernissa och ett litet spelrum lämnats mellan kåpa och
isolatortallrik, hade man emellertid kommit fram till isolatortyper, som
gåvo ett något så när gott driftresultat på ledningar med liten area, där
alltså fordringarna på draghållfasthet voro måttliga.
En utväg, som visade sig mindre lyckad, var att anbringa ett tunt
blyskikt på porslinet i bulthålet i och för mjuk anliggning mellan cement och
porslin. Resultatet blev, att blyet snabbt oxiderades genom inverkan från
cementen och därigenom ökade i volym, så att porslinet sprängdes.
Ifrågavarande isolatorer ha till stor del kunnat göras användbara, genom att
bulten tagits ut med rörborr och ånyo fastgjutits med användning av god
cement och plastisk fernissa.
Från tidigare skeden i hängisolatorernas historia bör även
Hewlett-typen omnämnas. Den består av isolatortallrikar, som äro förenade med
inträdda länkar av metallina eller massiv koppar. Den fick en tid ganska
stor användning men försvann snart ur marknaden, beroende på isolatorns
låga mekaniska hållfasthet, kedjans stora längd samt länkarnas dåliga
motståndskraft mot ljusbågar.
Otaliga äro de metoder, som kommit till användning för bultens
fastsättning, utan att de givit den önskade hållfastheten hos isolatorn, på grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
