Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Kabelledningar - D. Enfaskablar för trefasöverföring - E. Kabelmuffar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
befintliga armeringen ej blir utsatt för något magnetiskt flöde och alltså
icke kommer att föra några virvelströmmar. Vid fasmantlade kablar
uppträda däremot virvelströmmar i de blymantlar, som omgiva varje fas,
ehuru dessa s. k. mantelströmmar hålla sig inom måttliga gränser.
Gör man nu en enfaskabel, bestående av ledare, isolering, blymantel
och armering, är det tydligt, att ledaren omger sig med ett magnetiskt
flöde, som motsvarar den i ledaren gående strömstyrkan, och
virvelströmmar måste alltså uppstå även i armeringen. Genom att utföra armeringen
av rundtråd, där beröringsytan mellan de olika trådarna är liten, och
genom att välja material med högt ohmskt motstånd samt slutligen genom
att göra stigningen stor, kan man dock även här hålla virvelströmmarna
inom måttliga gränser. Tre på så sätt utförda enfaskablar kunna utläggas
tillsammans vid en trefasöverföring. För att få minsta möjliga
självinduktion bör man därvid iakttaga, att kablarna läggas så nära varandra som
möjligt.
Enfaskablarnas användningsområde är begränsat huvudsakligen av
tillsatsförlusterna i blymanteln och framför allt i armeringen. Dessa
förluster bero på kabelns konstruktion och materialet för armeringen men
äro därjämte proportionella mot kvadraten på strömstyrkan. Detta gör, att
enfaskablarna närmast komma till användning vid tämligen låga strömmar.
Trots denna begränsning äro dock enfaskablarna av stor betydelse för
överföring vid höga driftspänningar. Därjämte medför den minskade
kabelvikten, att enfaskabeln kan användas i betydligt större längder än
trefaskabeln.
Enfaskabeln kan tillverkas för de högsta förekommande
driftspänningarna och användes huvudsakligen för spänningar från och med 55 kV
och uppåt.
E. Kabelmuffar.
Såsom redan tidigare angivits, måste man alltid räkna med att en kabel
blir utsatt för utvidgning och krympning på grund av de
temperaturvariationer, som förorsakas av ändringar i belastningsströmmen eller
omgivningens temperatur. I en öppen kabelända kommer därvid under
uppvärmningen impregneringsolja att tränga ut och under avkylningen motsvarande
luftmängd att sugas in; man säger, att kabeln andas. På grund av att den
oljeimpregnerade pappersisoleringen i kabeln lätt absorberar fuktighet ur
luften, varigenom den elektriska hållfastheten nedsättes, använder man
kabelmuffar som skydd för kabeländarna.
Enligt de svenska normerna (SEN 19) indelas kabelmuffarna med
avseende på tätheten i två huvudgrupper, nämligen icke trycktäta och
trycktäta muffar, som i det följande komma att behandlas var för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
