Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Kraftverksdrift - C. Spänningsreglering - 1. Uppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’326
Transformatorer och motorer äro i allmänhet tämligen okänsliga för
mindre spänningsvariationer. Om åter spänningen ändras med ett större
belopp, får man både vid spänningshöjning och vid spänningsminskning
en ökning av förlusterna. Tomgångsförlusterna variera ungefär kvadratiskt
med spänningen. Kopparförlusterna minska med ökad spänning. För att
man skall erhålla en tillfredsställande motordrift, bör spänningen ej avvika
mer än högst 15 % från märkspänningen.
Ur förlustsynpunkt är det önskvärt, att en överföring dels har en hög
spänningsnivå över hela sträckningen, dels har en effektfaktor, som ligger i
närheten av 1. Det senare skulle innebära, att den överförda reaktiva effekten
överallt vore relativt liten, dvs. den- skulle huvudsakligen genereras invid
förbrukningsplatsen. Detta är också i en del fall praktiskt möjligt. Särskilt
vid längre fördelningsledningar kan man betydligt minska både förluster
och spänningsfall genom att höja effektfaktorn medelst generering av reaktiv
elfekt i någon punkt av ledningen. Dylik förbättring av effektfaktorn
benämnes faskompensering och kan utföras antingen med kondensatorbatteri eller
med synkronmaskineri.
På alla större förbindelseledningar bestämmes emellertid fördelningen av
den reaktiva effekten med hänsyn till de önskade spänningsförhållandena.
Detta resulterar i att man på många håll får överföra reaktiv effekt i
motsatt riktning mot den aktiva, vilket innebär en kapacitiv effektfaktor.
Härigenom minskas nämligen spänningsfallen i ledningar och transformatorer,
och det blir sålunda lättare att tillgodose konsumenternas krav på konstant
spänning under olika belastningsförhållanden.
Om man undersöker överföringsförmågan i en kraftledning under olika
förhållanden med utgångspunkt exempelvis från konstant
matningsspänning, visar det sig, att man kan öka den praktiskt användbara
överföringsförmågan genom att sänka spänningen i mottagningsändan något under
spänningen i inmatningsändan (se kap. 14). På det hela taget visar det sig
ekonomiskt att avpassa den reaktiva effekten så, att spänningen något faller
i effektriktningen. Även för mycket långa högspänningsledningar håller sig
dock spänningsfallet oftast under 5 à 10%.
Till vad ovan sagts beträffande spänningsregleringen, kommer kravet
på stabilitet. Detta krav blir aktuellt vid överföring på långa avstånd och
uppfylles, genom att man håller hög spänningsnivå och god
generatormag-netisering (eventuellt med anlitande av reaktorer) samt använder snabba
spänningsregulatorer.
Huru förhållandena te sig i ett praktiskt fall, då det gäller att genomföra
en rationell spänningsreglering i ett större kraftsystem, framgår bäst av ett
exempel. Fig. 29: 20 visar en schematisk bild av ett överföringssystem,
innehållande en kraftstation med tillhörande upptransformator, som över en
primärlinje står i förbindelse med en sekundärstation. Denna i sin tur är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
