Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där vägarna skiljas . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två träd och bildade en vinkel på fyrtiofem grader.
Detta uppfångade också den utstrålande värmen från
elden och kastade den ned på skinnet. En annan man
satt på en släde, som var dragen tätt intill elden, och
var sysselsatt med att laga mockasiner. Till höger
fanns där en hög fruset grus och ett primitivt vindspel,
som utvisade det ställe där de dag efter dag stredo sin
dystra kamp för att nå ned till det guldförande lagret.
Till vänster stodo fyra par snöskor uppresta, som
utvisade hur de rörde sig utanför lägrets tilltrampade
snö.
Den schwabiska folkvisan lät så underligt
melankolisk under den nordliga himlens kalla stjärnor, och
den gladde icke de män, som sutto omkring elden efter
dagens slit. Tvärtom fyllde den deras hjärtan med en
dov smärta, och en känsla av längtan, som påminde
om fysisk hunger och som drev deras själar ut på långa
färder mot söder och över floder till soliga länder.
— För guds skull, Siegmund, håll upp! utbrast en
av männen. Hans händer voro knutna som i smärta,
men han höll dem dolda i vecken av björnskinnet,
varpå han låg.
— Och varför det, David Wertz? frågade
Siegmund. Varför får jag inte sjunga, när mitt hjärta är
fullt av glädje.
— Därför att du inte har någon orsak att vara glad!
Se dig omkring, man, och tänk på den proviant vi ha
besmittat våra kroppar med under de sista åren, och
det sätt varpå vi levat och trälat som djur!
Siegmund, den guldhårige, till vilken dessa ord voro
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
