Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CXXVIII
LEFNADSTECKNIN G.
instruktioner utöfva. Ty hvarifrån utgår denna maktf om icke
från konungens, och hvad blefve den, i fall det lyckades att i
allmänna tänkesättet, om också icke i verkligheten, skilja
konungen ifrån regeringens organer; i fall folket kunde bringas
att tro sig närmast styrdt af aristokrater, som stå i en vtrktig
strid emot det samma, men endast i ett föregifvet samband med
konungen? Ännu är det likväl icke slitet detta samband, som
lagar och eder knutit, och ännu kan jag för min del bjuda
de sig kallande publicisterna, om de hafva mod dertill, att på
kyrkovallarna i Mora och Leksand, eller hvilken annan större
församling som helst inom det mig nådigst anförtrodda län,
upprepa hvad de vågat skrifva i Stockholm. Då skulle de bli]fva
öfvertygade, att folket, det räddade och med faderlig omsorg
vårdade folket, känner en liflig tacksamhet mot sin konung,
men icke harm öfver det som skett och sker genom hans
embetsmän efter hans vilja och befallningar; att det lagliga
embetsmannaväldet anses ännu, såsom det alltid af
menigheten ansågs, för en utveckling af Eders Kongl. Maj:ts höga
makt; och att det ingalunda står i någon strid utan i en nära
förening med folkets tänkesätt och med dess skäliga
önskningar. Och då, om jag vore närvarande, skulle de kanhända
vara glade att få sluta sig intill en embetsmäns sida, samt
erkänna, att embetsmannaväldet är nödigt för samhällsordningens
bestånd. Jag skulle också då med .tillfredsställelse visa dem,
att den man, som nu är beskyld att vara en ilskefull
angif-vare, skiljer, bättre än de, saker från personer, bestrider läror,
som han anser vara vådliga, och anspråk, som han finner
oförsynta, men glömmer ej, äfven om vådans stund vore inne,
att de som förkunnat och yrkat dem äro hans medborgare.
Är det ett fel att älska det gamla Sverige; att icke vilja
medverka till en radikal förstöring af den styrelseordning, som
Carl XI och hans män upprättat; att icke med råd och dåd
befrämja de välmenta, men derföre icke lika säkert
välbetänkta förslagen, att, i stället för en drömd aristokrati af
embetsmän, som i en kedja från den högsta till den lägsta lvda
konungen, bilda en verklig af ministrar, som skola utöfva
konungens makt, och af deras chefs de bureau, embeten hvilka
ej med något svenskt ord kunna betecknas; — är detta ett
fel, då erkänner jag mig vara skyldig dertill och berättigar
publicisterna att mig det tillvita. Men den dag kommer, då
det visar sig, om mitt tänkesätt häröfver är det allmänna eller
icke, och då man finner, om mitt nit för de pröfvade svenska
inrättningarnas bestånd syftat till min enskilda nytta eller till
Eders Kongl. Maj:ts och fäderneslandets.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
