Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTIVER TILL 180 9 ÅRS REGERINGSFORM. 48
[1 Utskottet har, efter en mogen öfverläggning, funnit,
att konungen borde ega makt att allena göra förbund med
främmande makter, börja krig och sluta fred. Sådan är
vårt fäderneslands närvarande ställning, att det icke, mec
egna krafter allena, synes kunna upprätthålla sin
sjelfständighet. Denna beror då af de förbund med andra
makter, som en klok styrelse kan vinna, men hvilka aldrig
i den stund de slutas kunna underkastas den offentliga
pröfningen och de långa betänkligheterna af en lagstiftande
eller också blott af en talrik rådgifvande corps. Att
konungen ju må emot en fiendes anfall freda och frälsa riket
derom kan ej något tvifvel uppstå. Skulle då hans
rättighet att göra krig inskränkas, så blefve denna inskränkning
gällande blott för anfallskrig. Men detta förutsätter
möjligheten att bestämma skilnaden emellan ett sådant krig
och det nödtvungna försvarets. Hvari må då denna
skilnad sökas? Icke i det första krigiska steget, ty en regent
som ser sitt land hotadt med anfall från en angränsande
makt, och som genom hastiga rustningar och ett dristigt
slag kan förekomma fienden, bör väl icke derför anses
hafva fört sitt land i ett krig, hvars våda han endast
afböjt. Deremot gifvas visserligen flera anfallssätt än det
enda att med väpnad styrka intränga på en annan stats
område. De flesta krig äro började i kabinetten, innan
de utbryta på fälten, och hvilken kan då afgöra, om den
regent som först, eller den som sist låter sina trupper
marschera, är den angripande, eller såsom begge i sina
manifester bevisa, den sig försvarande? Hvilken kan
afgöra, om den regent, som personligen förolämpar den
andre, eller denne, som med vapen hämnar sig, är den
verklige fredsförstöraren? Och om grundlagarna förbjuda
en konung att göra krig, hvad hindrar den krigslystne
monarken att förmå sina grannar till ett fredsbrott? Genom
öfningsläger, anstälda nära deras gränser, genom tvetydiga
underhandlingar, öppnade i samma stund med deras fiender, ge-
1 Det inom klämmer inneslutna stycket om konungens rätt att
förklara krig är skrifvet af vice sekreteraren J. D. Valerius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
