Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3M
VETENSKAPLIGA AFHANDLINGAR. 4
man. Slutligen förklarar konungen sig hafva låtit »särdeles
sammanskrifva och ihopbinda skälen och bevisen för sin
dom något klarligare och vidare än det behöfdes1*, på det
att »ingen skulle tänkja, att han utaf någon annan orsak
än rättvisan så hade dömt och afsagt». Till yttermera
styrka för detta konungsliga dömbref, hvarefter framdeles
i lika fall borde dömas, anfördes ock, att det samma vore
med den Heliga skrift i fjerde Mosebok (27 kap., v. 10
och 11) öfverensstämmande. Det gälde ock en längre tid
såsom lag, intill dess den deruti medgifna
representationsrätten i första sidolinien blef efter landslagens bokstaf
inskränkt till broders och systers barn, genom ett kungligt
regeringens och rådets beslut af den 19 Mars 1633, hvilket
jag i en senare afdelning kommer att framställa såsom den
närmaste grunden till nu gällande rätt i detta afseende.
Ehuru oftanämnda dom till framtida giltighet faststälde
den af Erik Sparre åberopade arfstaflan på Stockholms
rådhus, upprättad efter den i romerska civilrätten antagna
beräkningen af skyldskapsled, blef dock denna icke
derigenom orubbligen stadgad. De lagkunniges meningar
derom voro under hela det sjuttonde århundradet delade,
och lagskiparen saknade fast grund för sin i arfstvister
ofta så vigtiga beräkning af närmare eller fjermare
slägtskap, intill dess 1734 års lag bestämdt föreskref den civila,
nämligen att »ätt räknas ledvis ifrån och ej med den döda
till och med den som ärfver2».
Det tvistemål, som jag nu beskrifvit, och domen
deruti bevisa, huru stort behof svenska folket då hade af en
1 Det synes nog troligt, att äfven Erik Sparres skicklighet härtill
varit använd, änskönt han var part i saken.
2 Ä. B. 1: 2. Samma beräkningssätt var antaget i det förslag till
ärfdabalk, som år 1690 af den dåvarande lagkommissionen till konung
Carl XI öfverlemnades och af honom gillades. Men icke aUenast
Lun-dius {De sue cess. ab inlcslato, Ups. 1697), utan äfven Nehrman ännu 1729,
uti dess då utgifna Jurispr. ciutlis, s. 388, förklarade den kanoniska
beräkningen vara efter då gällande lag den rätta. Samma mening hade
förut Stiernhöök yttrat. Loccenius och Rålamb deremot ansågo den
kanoniska räkningen blott gälla i äktenskapsmål, men den civila i arfssaker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
