Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vittra uppsatser, tal och äreminnen - Minne af G. J. Adlerbeth. Inträdestal i Sv. akademien den 29 November 1826
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNE AF G. J. ADLERBETH. .51
hade Gyllenborg hvilat på sina tidigt skurna lagrar. Döden
hade beröfvat honom fru Nordenflycht, rikets värf hans
enda medtäflare och hans till förtjusning älskade vän,
den ömme Creutz. Ett skönare skaldeförbund än de
begges kan intet nyare folks vitterhet uppvisa. Det var
kraften förmäld med mildheten. Splitet söndrade Cor-
neille och Racine; vänskapen knöt Gyllenborg och Creutz
till en innerlighet, sådan som Horatius besjungit sin och
Virgilii. Aldrig hafva verldens yttre förhållanden slitit
ett helt, hvilket under en fortsatt utbildning kunnat
blifva så fullkomnadt som detta; ty endast ett snille voro
de tu, så olik det enas art var det andras. Men ödet
skilde dem åt redan vid början af deras bana. Creutz
trånade vid Seinens strand efter sin själs hälft; Gyllen-
borg vid Mälarens. Den senare, åt norden bevarad,
återväcktes till ett nytt lif af Gustaf den tredjes anda.
Ensam kunde han dock icke sjunga. Hans snille fordrade
ej att lyftas af en medtäflare; men hans hjerta behöfde
en skald att älska. Denna lyckliga lott blefAdlerbeths.
Med konungens bifall författade mästaren och lärjungen
gemensamt det nämnda skådespelet. Under detta blef
Gyllenborgs hus för den unge mannen en faders eller
en broders. Dagligen njöt han der lycksaligheten af en
vänskap, som likheten i böjelser och i yrken framgent
underhöll, intill dess den äldre vännens död förvandlade
den till ett af den svenska vitterhetens skönaste minnen.
För dem, som inom offentliga samlingsrum endast
hört tvedrägtens sorl och utom dem smädelsens vilda
skrän, var det lika nytt som angenämt att höra Gyllen-
borgs och Adlerbeths rena harmoniska språk, lånadt åt
känslor och tankar, hvilka, om de icke voro Birger Jarls,
dock hade i en senare tid kunnat vara den hjeltens, som
ådagalade sin aktning för qvinnans värde i sina lagar
om hennes rättigheter. Adlerbeths rykte såsom dramatisk
skald stadgades ytterligare, då hans Iphigenie blef upp-
förd och från trycket utgifven. Allmänheten njöt vid
föreställningen af denna tragedi en känsla, hvars makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
