Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELFTE KAPITLET.
I afrikanska urskogen. – Ett lejon spelar räddare. –
Hästarnes förlust. – Bernhards sändning.
För den civiliserade menniskan kan det väl knappast
gifvas någon minnesvärdare tilldragelse än att en gång
kampera i ödemarken, och nu mera finnes det endast
få länder i verlden, der detta öfverhufvud är möjligt.
Menniskorna ha så utbredt sig öfver vår planet, att
endast få områden bevarat sitt ursprungliga tillstånd.
Det aflägsna skallet af en hund, ljudet af en klocka,
ett fårs bräkande eller knallen af ett signalskott kunna
höras milsvidt i en stilla natt. För att fullt njuta af
en natt i vildmarken, måste man befinna sig på ett
afstånd af åtminstone fyrtio till femtio mil från någon
mensklig boning och i ett distrikt, der det finnes riklig
tillgång på vilda djur; Indien är i allmänhet för starkt
befolkadt; Amerika har endast ett jemförelsevis ringa
antal vilda djur att uppvisa; Europa är menniskornas
och städernas land, och således återstår endast Afrika,
jägarens sanna eldorado.
Knappt har solen försvunnit från den afrikanska
horisonten, förrän det egendomliga i hans läge midt i
vildmarken påtränger sig jägaren. Under en halftimme
vibrerar luften af tusentals insekters surr. Derpå
framskrider ur någon klyfta bland klipporna, hvilken om
dagen tyckes vara alldeles öfvergifven af alla lefvande
varelser, så när som på några ödlor och giftiga ormar,
en vild mager gestalt och bestiger något ensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
