Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Spegel som Episk-Didaktisk skald och som Psalmförfattare - 12. Skapelsehistorien som episkt motiv i den äldre litteraturen. Dess svenske bearbetare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haquin Spegel, hans lif och gärning. 209
Detta visar ju omedelbart tillbaka till samme författare genom
hela verket som i sjunde sången.
Ånnu flera drag, hvilka erinra om Spegel som den svenske
auktorn, kunna hämtas ur det fullt själfständiga företalet. Dess
klangfulla, välformade prosa bekräftar ingenstädes tanken, att annan
hand reviderat ett föregående utkast. Åskådningen röjer en
höglärd andans man, icke den sönderbrutne och ojämne drömmaren
Lucidor. Och då den personliga ton, som genomgår företalet,
anger, att det är upprättadt af en, som talar med full
ansvarsskyldighet och äganderätt till hela dikten — det består af en i
10 punkter genomförd ursäkt för de brister, författaren visar —
finnes det ingen rimlig anledning att söka annan upphofsman till
den rimmade texten än samme Spegel, som med egen hand
nedskrifvit följande sluttankar:
»Jag hade nu intet ämbnat säya meer / ther icke några Ord
behöfdes til Swar uppå theras Insaga / som föregifwa at Jag äfwen som
The kunde wisat större Förstånd genom Stiltigan än genom sådant Taal /
och troot thet Omdöme / hwilket Plinius hafwer fält om somlige Lärde /
at Hoc amplius præstant qui tacent, quod maximum opus silentio
reverentur: Men efter Clem: Alexandrinus betygar thet wåra Siälar hafwa
samma Natur som Kellorna / hwilka om the icke altjd flyta tå warder
Watnet grumlot och oreent / så hafwer iag gerna welat möda mina
Tankar något / och här utgiuta een Deel utaf them / på thet the icke
genom Fåfängia skulle draga någon Styggelse til sig: Och emedan thet
är mig befalt at thenna Schrift skal genom Trycket warda almen och
utkomma iblant månge / så wil iag önska then samme thet Apollonius
önskade sig / tå han företoog sin långa Resa i Werldene / nemlig at
hon må få see månge fromme / redelige och benägne Menniskior /
hwilket som iag wist förmodar / så wil iag och ödmiukt försäkra at iag är
allas theras Tiänare.»
Den oregelbundne Lucidor kunde ej gerna ha tillåtit sig en
så otrolig försäkran, som att »sielfwa Sanningen är mit Witne / at
iag ingen Vers hafwer schrefwet, Dum furit Lyæus». Ej heller
kunde han trots perioderna af religiös ånger säga om sina förlorade
Öfweschriffter: »Ja iagh hölt them i så neecsligit wärde / at
iagh blyges wid thet iagh schreef nu thetta ärgiriga Ordet / at iag
Helander: Haquin Spegel. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
