Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Spegel som Episk-Didaktisk skald och som Psalmförfattare - 16. De allmänna dragen af Spegels psalmlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 Josef Helander.
andens vånda under lidandets hemsökelser, misströstan om all egen
förtjänst eller individens klargörande af de etiska kraf, som hvila
på honom, alla dessa själstillstånd, där det mänskliga belyses af
det gudomliga, afmålas rakt på sak eller i breda, belysande bilder.
Han lägger de högfärdiga själfbestraffningens ord på tungan och
knyter in länkar af tröst och hoppgifvande lifssyn i lidandets kedja.
De sjungande subjekten bringas till själfverksamhet, att liksom ur
eget hjärta hämta idealiseringen af lifvet, det yttre och inre.
I psalmens växling pulserar folkets andliga lif, och ingen art
af diktning har så verkningsrikt som psalmen gripit in i dess
utveckling. Våra äldre sångsamlingars brist på kyrklig erfarenhet
och ortodox detaljfixering, som mera än språkligt poetiska
ofullkomligheter väckte omdaningsifvern hos de hymnologiskt
intresserade, trädde med tiden fram i allt skarpare ljus och bidrog till
att framhäfva nödvändigheten af att hvarje psalm till
ämnesframställning och bilder skulle vara organiskt genomträngd af och ett
lefvande uttryck för den Gudstro, i hvars tjänst den stod.
Psalmboken, som sändes ut, ägde, särskildt för de lägre klasserna,
betydelsen af ett populariseradt kyrkligt symbolum. Den begränsning
af den individuella friheten, som ansågs nödvändig för att den
auktoriserade psalmboken skulle äga en fullt enhetlig korrekthet,
skärptes under 1600-talet i samma mån som det kyrkliga
medvetandet växte. Diktarhänförelsen blef till sina yttringar
kringskuren af sträng kommittécensur, som ville dana psalmen till en
tendentiöst ortodox kyrkosång. Trosläran bragtes under poetisk
syn för att än mer hugfästas och apoteoseras.
För att psalmen icke skulle förlora sin poetiska karaktär
kräfdes nu som personlig förutsättning hos det diktande subjektet ett
andens jämviktsläge, där den skönhetsammande hänförelsen mäktar
både lösa och själfständigt återknyta de religiösa sanningarnas
konfessionellt gifna utprägling. Också är Spegels psalm icke i
samma mån ett individuellt känsloutbrott som utslaget af en mera
objektiv lyrik, där innehållets renläriga allfattlighet ger hvarje
stämma rätt att smälta in i den stora kören.
Men det personlighetens fulla inordnande under rättrogenhetens
normer, som utmärkte Spegel och flera hans samtida, var vunnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
