Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hårda tider
117
borta vid synranden, men med själen öppen för
halfglömda, oändligt ljufva ackord, hvilka lifvet
då och då med årslånga mellanrum lockar fram.
Helt tankfull tog hon sin drömmande blick
samman, suckade och gick i en underlig stämning
af tacksamhet och vemod, kärleksfull het och inre
lycka att lägga sista handen vid anordningarna.
Fröken Louise hade också vid en sten nära
strömmen under sin ljusa parasoll sjunkit hän i
naturstämningen. Middagshettan söfde henne
smått, och hon hade med slutna ögon en
hallucination om den sofvande prinsessan i den
förtrollade skogen. Riddaren, som hon väntade,
hade märkvärdigt plebejiska drag, lånade af en
ung österbottnisk ingeniör, och han skymtade
redan bland snåren, åtföljd af en väpnare, som
liknade hennes egen far. Slutligen ljöd också
sagans horn och hon vaknade ur sin halfslummer
för att höra ekot af hornstöten skalla igen från
de värkliga barrklädda branterna.
Med ögon, som ännu förblandade dröm och
värklighet, sökte hon efter riddaren som stött
i hornet, men han bar icke den unge ingeniörens
utan den jaktklädde kapten Thorelds distingerade
drag, och han’ hälsade visserligen med höfviska
åtbörder, men tryckte rakt ingen kyss på
den-sömniga prinsessans läppar. I stället bad han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
