Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅEDA T1DEB
251
ty hon påstod, att hon hade något särskildt att
säga till Kotkais fina unga fröken, som nu blifvit
hennes vårdarinna. Ödet hade tydligen fört
henne hit för att innan sin död säga hvad hon
hade på hjärtat till den, som det rörde mest af
alla.
Fröken Louise blef helt högtidligt stämd af
den dystra omgifningen och af den märkvärdiga
början. Det var en österbottnisk spåkvinna, som
i sin dödsstund ville meddela henne hemligheter
om henne själf.
— Du lyckans leende barn, sade hon med
ett tynande löje, — du lyckans leende barn, jag
vet att ödet ämnat dig guld och håfvor i en rik
mans gård!
Kvinnans feberögon sögo sig fast i den
redan af inledningen imponerade unga flickans.
— Men du går hårda öden till mötes,
fortsatte hon, — det är en syndens och lustarnas
man, som kastat sina fräcka ögon på Kotkais
väna lam, och vill du så skall jag berätta dig
om hans illgärningar mot mig och mot min man,
hvilken han med det snöda guldet lockat ifrån
mig. Ja, det har han, du må blicka än så
för-skrämdt med de där fromma ögonen, som aldrig
sett världens bottenlösa elände och alltings
ruttenhet! . . . Likasom konungen i Babel har han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
