3. De första fackföreningarne.

Man har emellertid velat leda den svenska fackföreningsrörelsens ursprung tillbaka till år 1846, det vill säga till samma år som skråväsendet slutgiltigt avskaffades. Då bildades nämligen Typografiska föreningen i Stockholm. Denna förening gör anspråk på och anses allmänt vara Sveriges första fackförening. Man kan emellertid tvista om huruvida detta är riktigt. Ursprungligen var denna förening nämligen ingenting annat än en kopia av det gesällskap, som hade funnits inom yrket under skråtiden, och den skilde sig oväsentligt från de sjuk- och begravningskassor, som inom andra yrken voro gesällskapens arvtagare. Dess uppgift skulle vara att sörja för sina medlemmars ”nytta och nöje” och ”råda bot på det sedelösa liv, som typograferna på den tiden levde”. Föreningen skulle framförallt göra det möjligt för sina medlemmar att ”genom lektyr och andra intellektuella bildningsmedel göra sig värdiga den i upplysningens tjänst så högt stående konst, sällkapets medlemmar dagligen utövade”. Först fram i slutet av 1880-talet och i början av 1890-talet fick denna förening karaktären av fackförening enligt nutida begrepp. Sveriges näst äldsta fackförening, Bokbinderiarbetareföreningen i Stockholm, bildades år 1872. Även den ägnade sig under de första decennierna huvudsakligen åt sina medlemmars nöjesbehov och fungerade för övrigt som sjuk- och begravningskassa. Det dröjde ända till sekelskiftet, innan denna förening på allvar började utöva vanlig fackföreningsmässig verksamhet. Av de på 1870-talet bildade fackföreningarne kan vidare nämnas Hattmakarnes förening i Stockholm (1874) och Tapetserarefackföreningen i samma stad (1876). Inom de övriga yrkena började man lägga grunden till fackföreningarne på 1880- och 1890-talen. Det var framförallt inom de gamla hantverksyrkena, som fackföreningsidén då vann rotfäste.