26 ma stad förklarade år 1886 rent ut, att den ”icke kunde gilla de socialistiska åsikterna”. Samma år nödgades Stockholms skoarbetarefackförening diskutera frågan: ”Kunna diskus- sioner om socialism inom föreningen anses inverka skadlig? på densamma”? — varvid föreningen dock ansåg sig kunna svara nej — och inom måleriarbetarefackföreningen korc man, efter långa diskussioner, till det resultatet, att politik och i synnerhet socialistisk sådan ”ställde arbetarne i har- nesk mot varandra”, varför denna förening föredrog att iakttaga politisk neutralitet.--------”Liberalismen hade då ännu övertaget, under det målsmännen för socialismen bc- funno sig i en blygsam minoritet”. En liknande hållning intog kakelugnsmakarnes fackför- ening, typografiska föreningen samt gjutare- och metall- arbetarefackföreningarne. Flertalet fackföreningar godkände emellertid det av centralkommittén fastställda programmet och upprätthöllo samarbetet inom kommittén ända till den 9 augusti 1889, då kommittén upplöstes. Kommitténs upp- lösning motiverades med, att fackföreningarne komme att ingå i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, som hade konstituerats den 19—22 april samma år och ”ansågs göra en samverkan mellan fackföreningarne helt och hållet onödig samt föråldrad, då det allmänt ansågs att skulle något vinnas, måste sammanslutning ske i ett enda stort parti”. Fackliga centralkommittéer funnos även på andra plat- ser i landet och hade i Danmark sina motsvarigheter i vad man där kallade Samvirkende Fagforeninger eller Fselles- foreninger.