40 ner alltjämt ett stort inflytande ifråga om lönerörelsers och strejkers igångsättande och avslutande, vilket man inom vissa förbund, framförallt inom järn- och metallarbetareför- bundet, icke fann vara förenligt med det centralistiska sy- stem, som man önskade genomföra inom fackförbunden. I det med tanke på en landsorganisations bildande utar- betade stadgeförslaget hade man, enligt mångas mening, givit för mycket på hand åt detta system på de lokala sam- organisationernas bekostnad. I förslaget hette det sålunda, att de lokala samorganisationerna icke ägde rätt ”att god- känna någon strejk, som ej styrelsen för det fackförbund, som vidkommande fackförening tillhör eller skall tillhöra, först godkänt”. Förslaget stödde sig härvidlag på det ut- talande, som hade gjorts av den skandinaviska arbetarekon- gressen, enligt vilket de lokala samorganisationerna visser- ligen skulle inpassas i det nya organisationssystemet men där huvudsakligen tillerkännas befogenhet att ”leda den lokala agitationen” och företräda ”de enskilda fackföreningar, som ej kunna bilda förbund”. Bland de förbund, som reagerade mot de centralistiska tendenserna i stadgeförslaget, märktes skoarbetareförbundet som i sin tidning utförligt redogjorde för de skäl, som man ansåg tala för kravet på de lokala samorganisationernas be- fogenhet att även befatta sig med lönerörelser och strejker ”Den plats, som inrymts åt de lokala samorganisationerna i förslaget kan icke av dessa anses tillfredsställande”, ytt- rade förbundet, ”emedan just den grundval, varpå de bil- dats och förnämligast utvecklats till fromma för alla de öv- riga intressen en plats arbetare ha gemensamt, nämligen de ekonomiska, genom de nya stadgarne skulle undanryckas dem och för hela landet förläggas till en enda plats, nämligen Stockholm. Modellen är tagen från Danmark, där Köpen- hamn utgör ett stort huvud på en liten kropp. Den svenska industrin är mera jämt fördelad över hela landet, vilket talar för en så stor självbestämningsrätt som möjligt för de olika platserna, dock utan att därmed i någon mån hindra ett eventuellt anfall med hela den samlade styrkan inom landet.”