44 slutna förbunden skulle uppdelas i grupper med hänsyn till deras medlemsantal och deras ekonomiska prestationsför- måga. Förbundet reagerade särskilt mot en bestämmelse, som medgav förbunden rätt att vid uttaxeringar inom lands- organisationen icke medräkna sina arbetslösa medlemmar, en bestämmelse som, enligt förbundets mening, gynnade säsongarbetareförbunden på de övrigas bekostnad. Efter- som förbundet hade iklätt sig understödsförpliktelse gent- emot motsvarande förbund i utlandet, krävde det därjämte, att det skulle vara befriat från uttaxeringar till landsorga- nisationen i de fall då det i enlighet med sina internatio- nella förbindelser nödgades ekonomiskt understödja utländsk broderorganisation. Landsorganisationens ledning och kongress vägrade emel- lertid att tillmötesgå dessa järn- och metallarbetareförbun- dets krav, och det dröjde därför ända till år 1904, innan förbundet anslöt sig till landsorganisationen. Dessförinnan (år 1900) hade emellertid landsorganisatio- nens kongress undanröjt den stötesten, som utgjordes av be stämmelsen om obligatorisk anslutning till det socialdemo- kratiska partiet. Denna bestämmelse hade kongressen stru- kit ur stadgarne, men samtidigt gjort ett uttalande, vari frändskapen mellan fackföreningsrörelsen och socialdemo- kratin otvetydigt erkändes. Vi skola återkomma till detta uttalande i ett annat kapitel. I anslutning till detsamma in- fördes en så lydande förklaring i ingressen till landsorgani- sationens stadgar: ”Landsorganisationens åliggande är tillika: att verka för varje fackförenings anslutning till sin orts arbetare- kommun och genom denna till Sveriges socialdemokratiska arbetare- parti.” Denna bestämmelse utmönstrades visserligen ur stadgarna av kongressen år 1909, men samtidigt underströks i ett nytt uttalande behovet av intim samverkan mellan partiet och fackföreningsrörelsen. Även till detta uttalande skola vi återkomma.