49 kader, som indirekt kunde drabba andra förbund och deras medlemmar. Landsorganisationens representantskap hade så- lunda redan år 1901 nödgats ingripa med en uppmaning till förbunden att vidtaga åtgärder i syfte att förebygga dylika tvister samt att medverka till en sammanslagning av smärre närbesläktade förbund, en uppmaning som upprepades år 1904 och åtskilliga gånger senare. Det var emellertid framförallt de mera renodlade yrkes- förbunden, som visade sig obenägna att erkänna behovet av en omorganisation enligt industriella linjer. Inom dessa för- bund var yrkesandan och, varför inte också, yrkesstoltheten fortfarande så stark, att man icke kunde förmå sig att med- giva, att förändringarne i förhållandena inom fackförenings- rörelsens intressesfär motiverade en omorganisation. Inom gjutareförbundet t. ex. höll man strängt på den maximen, att gjutarne bäst kunde tillgodose sina intressen, om de fingo be- hålla sitt yrkesförbund. Inom måleriarbetareförbundet höll man lika strängt på den regeln, att alla måleriarbetare skulle tillhöra ett och samma förbund, oavsett om de voro syssel- satta inom byggnadsindustrin eller den mekaniska verkstads- industrin. Bleck- och plåtslagareförbundet hävdade samma uppfattning, när det gällde bleck- och plåtslageriarbetarne. Träarbetareförbundet ville icke till något pris avstå sina för den mekaniska verkstadsindustrins räkning sysselsatta mo- dellsnickare till järn- och metallarbetareförbundet, och transportarbetareförbundet kunde inte tänka sig en ordning, som skulle omöjliggöra förverkligandet av planen på en sam- manslutning av alla transportarbetare i en enda organisation, utan hänsyn till var dessa arbetare voro sysselsatta. Till och med inom järn- och metallarbetareförbundet hystes ännu så sent som år 1906 betänkligheter mot en omorganisation, som skulle få till följd, att förbundet skulle nödgas avstå de järn- och metallarbetare, som icke voro sys- selsatta inom järn- och metallindustrin, utan arbetade inom andra industrier. Detta förbund önskade omsluta alla järn- och metallarbetare, utan hänsyn till var de hade sin sysselsättning, även om det å andra sidan gjorde anspråk på