139 den. Understöden skulle förmedlas mellan de olika sam- organisationerna genom centralkommittén och arbetsut- skottet. Man stannade alltså vid ett beslut att försöka åstad- komma en frivillig understödsverksamhet inom de lokala samorganisationerna och dem sinsemellan. Kongressens vädjan fick likväl icke stor effekt, ty fyra år senare upp- fördes understödsfrågan återigen på dagordningen, denna gång motiverad med, att vissa samorganisationer brustit i fråga om den ekonomiska solidariteten. Under den gångna perioden hade ett fåtal L. S. fått bära hela bördan, och detta gick naturligtvis icke i längden. Det krävdes andra åtgärder och dessa borde byggas på ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Kongressen underströk det beslut, som hade fattats 1912. Den beslöt därjämte, att de lokala samorga- nisationerna borde ”vid anfordran av S. A. C:s A. U.” ur sina stridsfonder utbetala 20 öre per helt betalande och 10 öre per halvt betalande medlem och vecka, vilka medel arbetsutskottet skulle ”proportionellt fördela bland de i strid varande L. S.” Man hade hoppats, att understödsfrågan därmed skulle ha blivit löst, men samorganisationerna uraktläto i stor ut- sträckning att genomföra beslutet ”i det praktiska livet”. År 1919 underströk kongressen det år 1912 fattade beslu- tet, men resultatet blev, att man ånyo nödgades konstatera samma obenägenhet från de lokala samorganisationernas sida att rätta sig efter detsamma. En del samorganisationer be- mödade sig visserligen om att uppbringa nödiga understöds- medel både för att hjälpa sina egna medlemmar och för att bistå andras, men de rönte föga eller ingen uppmuntran. Slutligen visade det sig, att det frivilliga understödsväsen- det snarare förorsakade osämja än bidrog till att befästa kamratskapet och solidariteten, varför krav framställdes om ”att antingen skapa en obligatorisk understödsfond eller ock slopa all understödsverksamhet”*). *) Birger Svahn: Strejkkassor och direkt aktion. Tidningen Syndikalisten den 12, 15, 19, 26 och 29 november 1921.