170 lorade fackorganisationema mer än 30 % av sina medlem- mar — förlusten inom landsorganisationen uppgick t. o. m. till 33,4 % — och i slutet av året funnos alltså endast 147,891 fackligt organiserade anbetare i landet, därav 108,079 i landsorganisationen. Dels på grund av de repressalier, som anbetsgivarne utövade mot de i storstrejken deltagande — i många fall förelädes arbetarne kontrakt, enligt vilka de skulle förbinda sig att icke vara medlemmar av någon fackförening — och dels såsom en ganska naturlig följd av den svårartade arbetslösheten under de närmast föl- jande två åren, fortsatte medlemsantalet att minska. Under år 1910 förlorade organisationerna sålunda ytterligare över 20 % av medlemmarne och under år 1911 3,6 % (inom landsorganisationen 6,1 %). I slutet av sistnämnda år funnos endast 113,898 fackligt organiserade arbetare i lan- det. Landsorganisationens medlemsantal hade sjunkit till 79,926 eller till den nivå, varpå den hade befunnit sig så tidigt som år 1903. År 1912 började en ny uppsvingisperiod, som emellertid höll på att få ett hastigt slut, då världskriget utbröt. Trots den osäkerhet på arbetsmarknaden och den villervalla, som för övrigt uppstod såsom en följd av kriigsuitbrottet, lycka- des emellertid organisationerna icke blott hålla sina med- lemmar kvar under åren 1914—1915 utan förmådde t. o. m. värva ett ganska stort antal nya medlemmar. I slutet av sistnämnda år hade de fackligt organiserade arbetames antal återigen ökats till omkring 150,000, varav 110,708 i landsorganisationen. De därpå följande fyra åren blevo ur fackförenings- rörelsens synpunkt synnerligen goda år. Då tvingade den kraftiga levnadskostnadsstegringen allt större skaror av oorganiserade in i organisationerna, vilka för övrigt särskilt under åren 1918—1919 kunde tillgodogöra sig den ovanligt kraftiga ökning av arbetareantalet inom industrin och fler- talet andra näringsgrenar, som konjurikturuppsvinget med- förde. Tillströmningen till organisationerna av nya med-