VII. VERKS AMHETSMETODERNA. 1. Strejken ett yttersta påtryckningsmedel. Den svenska fackföreningsrörelsen inriktades redan från början på försök att åstadkomma ett förhandlingsväsende, som skulle kunna möjliggöra frivilliga överenskommelser med arbetsgivarne angående arbetsvillkoren. Fackförening- ame gjorde vördsamma framställningar till ”herrar princi- paler” och voro mycket angelägna om att värja sig för miss- tanken, att de strävade efter att utså tvedräkt mellan arbets- givarne och deras arbetare. I de gamla fackföreningshand- lingarne finnes många uttalanden, som bära vittne därom.*) Då Stockholms bokbinderiarbetareförening år 1872 igång- satte sin första lönerörelse gav den uttryck åt sin starka förtröstan, att arbetsgivarne skulle beredvilligt medverka till den begärda reformens genomförande och ”inse att varje revolt för att erhålla en dylik förhöjning är för oss förhat- lig och på grund därav ej bör förekomma”. Arbetsgivarne voro emellertid i allmänhet icke benägna att visa tillmötes- gående. De vägrade ofta ganska bryskt att taga befattning med arbetarnes vördsamma framställningar och försökte till och med förhindra arbetarne att organisera sig. I många fall nödgades arbetarne gå ut i strid för föreningsrätten, i *) Betecknande är följande uttalande i de stadgar, som år 1884 fastställdes för Stockholms järnarbetarefackförening: ”Så vitt möjligt är vare det medlemmarnes plikt och skyldighet att undvika arbetsinställning, utan må medlemmarne beflita sig om, att genom ett nyktert uppförande och gott arbete söka åstadkomma den förhöjning i dagspenning, som medlemmarne önska.”