205 De nu anförda siffrorna tyda för övrigt på, att arbetarnes fackliga organisationer helst opererat med till sin omfattning relativt små arbetsinställelser. De ha helst försökt giva dessa partiell karaktär, d. v. s. begränsat dem till en arbetsplats eller en ort. Anledningen därtill har icke blott varit, att or- ganisationernas ekonomiska resurser bättre kunnat utnyttjas, utan man har även funnit att det ur taktisk synpunkt är lättare att operera med mindre omfattande lönerörelser och arbetsinställelser. Den enskilde arbetsgivaren torde, även om han såsom medlem av en arbetsgivareorganisation kan räkna med sin organisations moraliska och ekonomiska stöd, i allmänhet vara mindre motståndskraftig, om han ensam blir utsatt för en stridsåtgärd från arbetarnes sida, än om han får dela detta öde med ett större eller mindre antal av sina kolleger. För honom kan nämligen en strejk verka synnerligen ofördelaktigt icke minst med hänsyn till den konkurrens, som han nödgas föra mot övriga arbetsgivare inom branschen. Han riskerar att förlora kunder, därest strejken blir långvarig, och hindras från att förvärva nya sådana. I många fall, särskilt under de första åren av den period, som omfattas av ifrågavarande statistik, torde för övrigt de av strejkerna drabbade arbetsgivarne ha varit oorganiserade, vilket varit en direkt anledning till, att strej- kerna erhållit partiell karaktär. 3. Förlorade arbetsdagar och konfliktkostnaderna åren 1912—1932. Det har naturligtvis förekommit, att enskilda arbetsgivare på egen hand iscensatt lockouter, men i regel torde dessa ha verkställts på initiativ av arbetsgivareorganisationer i syfte antingen att bistå enskilda arbetsgivare eller grupper av arbetsgivare, vilka drabbats av strejk, eller att framtvinga förändringar i arbetsvillkoren för vissa grupper av arbets- givare samtidigt.