220 Liksom för förvaltningspersonalen kan även för arbetare- personalens vidkommande konstateras en tendens till utjäm- ning av lönenivån för män och kvinnor. Under perioden 1913—1932 stego timlönerna för kvinnliga arbetare med 208 %, medan männens inkomst per timme räknad ökades med 182 %. Begränsar man undersökningen till den egent- liga industrin och alltså utesluter arbetare i allmän tjänst, inom samfärdsel, byggnadsverksamhet etc., framträder denna tendens ännu starkare, i det att stegringssiffran för timförtjänsten för vuxna män blir icke oväsentligt lägre än 160 %, medan den för vuxna kvinnor blir oförändrad (208 %). Under perioden 1920—1932 har den nominella timförtjän- sten minskats med i genomsnitt 24 %. Den ojämförligt största delen av denna sänkning kommer på år 1922, medan tillbakagången påföljande är inskränkts till några få procent. Under år 1924 hade nedgången icke endast avstannat utan till och med förbytts i en mindre stegring, som fortsatte ända fram till år 1930. Under år 1931 höll sig den genom- snittliga timförtjänsten praktiskt taget oförändrad för att år 1932 undergå en mindre sänkning (1,7 %). Dagsförtjänsten har företett en likartad utveckling som timlönen, men fluktuationerna ha i regel varit avsevärt mindre. Medan exempelvis den genomsnittliga timförtjän- sten från år 1913 till år 1932 beräknades ha stigit med 185 %, stannade den genomsnittliga dagsförtjänsten vid ett belopp, som med 137 % översteg 1913 års siffra. Orsaken till denna skiljaktighet var i huvudsak att söka i en minskad genomsnittlig arbetstid per dag. Från och med år 1920 ge- nomfördes som bekant fyrtioåttatimmarsveckan, varvid emellertid dagsförtjänsten i regel bibehölls oförändrad. För krisperioden 1929—1932 tillkommo av depressionen för- anledda inskränkningar i arbetstiden, som även med oför- ändrade timlöner verkade sänkande på den faktiska dagsför- tjänsten.