293 Den minskning av antalet kollektivavtal, som förmärktes år 1909 och de närmast följande åren, var utan tvivel en direkt följd av fackföreningsrörelsens numerära tillbaka- gång samma år, liksom den ökning av kollektivavtalens an- tal, som förmärkts under de senaste åren, stått i direkt förbindelse med den kraftiga ökningen av fackorganisatio- nernas medlemsantal under dessa år. Antalet av kollektivavtal berörda arbetare var störst den 31 december 1930. Det utgjorde då icke mindre än 580,931. Det förefaller för övrigt, som om antalet av kollektivavtal berörda arbetare icke påverkades lika starkt av den efter storstrejken inträdda depressionen inom fack- föreningsrörelsen som rörelsens eget medlemsantal. Förkla- ringen därtill är, att flertalet av de arbetare, som lämnade fackorganisationen, utan även för de oorganiserade arbe- satta inom arbetsområden, där organisationerna förmådde upprätthålla kollektivavtalen, och följaktligen alltjämt fingo sina arbetsvillkor avtalsmässigt reglerade. Det har ju all- tid varit praxis, att kollektivavtalet icke blott ansetts gälla för de arbetare, som äro medlemmar av den avtalsslutande fackorganisationerna vid ifrågavarande tillfälle, voro syssel- tare, vilka sysselsättas inom avtalets giltighetsområde. På så sätt har alltid ett större eller mindre antal oorganiserade arbetare åkt snålskjuts på sina organiserade kamraters be- kostnad, vilket de senare nödgats finna sig i icke minst därför, att det naturligtvis icke är önskvärt, att de oorga- niserade tillhandahålla arbetsgivaren sin arbetskraft till lägre pris än det, varom överenskommelse träffats mellan arbets- givaren och arbetareorganisationen. Här berörda förhållande kan belysas med några data, hämtade ur landsorganisationens avtalsstatistik. Denna om- fattar emellertid endast de avtal, som avslutats av de till landsorganisationen anslutna förbunden och deras underav- delningar.