308 Svenska arbetsgivareföreningens stadgar § 23 fordrade de, att arbetarne skulle avstå från detsamma, och arbetarne nöd- gades också efter en hård strid år 1908 medgiva att de i ovannämnda stadgeparagraf föreskrivna bestämmelserna in- fördes i kollektivavtalen. För hamnarbetarne ansågs detta medgivande innebära all- varliga olägenheter. Upprepade försök ha gjorts att åter- erövra det förlorade medinflytandet, men försöken ha icke krönts med framgång. Arbetsgivareföreningen hade emellertid redan år 1906, under förhandlingar med landsorganisationen och vissa till denna anslutna förbud, lyckats få infört ifrågavarande be- stämmelse i en del avtal, varvid den likväl nödgades finna sig i, att i avtalen uttryckligen erkändes icke blott förenings- rätten utan även arbetareorganisationernas rätt att, med tanke på föreningsrättens skyddande, utöva viss kontroll över avskedanden. De bestämmelser, som vid detta tillfälle utformades, fingo följande lydelse: ”Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbets- givaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och av- skeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej. Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt. Anse arbetare, att avskedande ägt rum under omständigheter, som kunna tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, äga de att, innan andra åtgärder vidtagas, genom sin organisation påkalla undersök- ning för vinnande av rättelse.” *) Opinionen mot de principer, som i enlighet med arbets- givareförenings stadgars § 23 inrymts i första stycket av dessa bestämmelser, har tagit sig uttryck i åtskilliga fram- ställningar till landsorganisationens kongress. Det är fram- förallt transportarbetareförbundet, som påkallat kongressens ingripande. Denna fann sig redan år 1909 föranlåten att göra ett uttalande, varvid den gjorde gällande, att man på arbetarehåll hade visat benägenhet att överskatta ifrågava- *) Se vidare Sigfrid Hansson: Svenskt fackföreningsliv under fem decennier. Stockholm 1932.