334 Det säger sig självt, att partiledningen helst såg att detta yrkande skulle vinna kongressens gillande. Samma dag som kongressen började sina förhandlingar lästes i Social-Derno- kraten en artikel, signerad av Hjalmar Branting, vari erin- rades om att det var första gången som ”fackföreningarne som sådana” skulle ha ”ett sammanträde för sig själva”. ”Kongressen är” — yttrade Branting — ”till hela sin lägg- ning så 'rent’ facklig, att allas hjärtan böra svälla av fröjd, som i den opolitiska fackföreningen se idealet för praktisk arbetarerörelse utan socialism”. Han erinrade om, att den engelska, politiskt neutrala fackföreningsrörelsen redan hade börjat orientera sig politiskt, och fortsatte: ”Det skall nu visa sig om det finns inom den stora repre- sentationen för svensk fackföreningsrörelse någon tendens att utan samma förutsättningar förirra sig ut på samma sidoväg av idélöshet och bristande helhetsuppfattning, som man i England redan är i full färd att lämna och vartill ingenstädes eljes i Europa kunna skönjas några föredömen. Att en sådan strömning skulle kunna rycka kongressen med sig, därpå har väl ingen ett ögonblick trott, som känner förhållandena i den svenska arbetarevärlden. Men redan om bland vissa grupper strävan ditåt skulle förmärkas, vore det ett tecken på att det socialistiska upplysningsarbetet kom- mit oroande långt efter under de senaste årens snabba orga- nisatoriska utveckling. Det är emellertid vårt hopp och vår bästa välönskan till kongressen, att några dylika tecken till omognad icke där skola förspörjas. Om formerna för den avsedda landsorga- nisationen, om själva området för dess befogenhet, om dess större eller mindre centralisering, liksom om det sätt, varpå den politiska socialdemokratins samhörighet med den fack- liga byggnaden bäst skall uttryckas — därom skall man na- turligtvis tvista, och meningarne komma måhända att bryta sig starkt. Sådant är icke alls av ondo, tvärtom kan det ofta behövas för att till sist få fram det bästa för tillfället möj- liga.