349 klubbar etc. och enskilda medlemmar, som ekonomiskt un- derstödde ”enhetskommittén” eller på annat sätt engagerade sig för densamma i strid mot ifrågavarande kongressbeslut, förverkade rätten att tillhöra landsorganisationen. Där- med var ”enhetskommitténs” öde beseglat. En längre fram företagen undersökning gav vid handen, att endast ett fåtal fackföreningar och verkstadsklubbar hade knutit förbin- delser med kommittén. Detta nödgades det kommunistiska partiets representanter själva konstatera inför den kommu- nistiska internationalens exekutivkommitté i Moskva. En- ligt där lämnade uppgifter skulle endast ett fyrtiotal fack- liga organisationer ha hörsammat den av ”enhetskommittén” utfärdade inviten. Sedan det kommunistiska partiet hösten 1929 splittrats till följd av en svårartad konflikt med ovan- nämnda international (komintern), råkade kommittén ut för missödet att bliva ett tvistefrö mellan den ur internationalen uteslutna ”majoriteten” och den kominterntrogna ”minori- teten”. Efter någon tid upphörde den att existera. Sedan slagordet ”enhetsfront” sålunda hade förlorat sin valör, började den kominterntrogna riktningen operera med någonting som kallades röda fackoppositionen (RFO), vilket gav landsorganisationens representantskap anledning att den 12 april 1933 utfärda ett nytt cirkulär (nr 807). Detta hade till följd, att ur vissa förbund uteslötos sådana medlemmar, som hade knutit förbindelser med RFO och vägrat att lojalt iakttaga sina skyldigheter gentemot förbunden i enlighet med deras stadgar och i stadgeenlig ordning fattade beslut.*) På tal om ”enhetsfront” bör erinras om det försök att få till stånd en sammanslagning mellan landsorganisationen och den syndikalistiska centralorganisationen S. A. C., som gjor- des år 1929. Landsorganisationens kongress hade år 1926 fattat följande beslut: *) Se vidare tidskriften Fackföreningsrörelsen årg. VIII, band II, sid. 465, årg. IX, barid I, sid. 446 och årg. XIII, band I, sid. 393!